Winter's Wallbanger

Ah, clementiner... Finns det någon frukt som symboliserar vintern bättre?
Det började med en enkel idé för ett par veckor sedan: Vår älskade småcitrus skulle vara grunden i en mer säsongsbetonad upplaga av min favoritsnabbis - Harvey Wallbanger. Lätt? Nja, tyvärr inte.
Det är nästan genant att en så banal tanke krävde så många misslyckanden. Hela tiden blev det fel. Jag vägrade använda vodka, men rommen överskuggade alltid faktumet att det var clementinjuice som användes och resultatet smakade som vilken apelsinhistoria som helst. Clementinens opålitliga balans mellan sött och surt ställde också till problem.
Jag har tappat räkningen på alla gånger jag räddats av grapefrukt, men så blev det även i fallet med Winter's Wallbanger. I kylskåpet stod en slatt Don's Mix sedan vi gjorde Donga Punch och grape-och-kanel-blandningen gav precis den extra värmen och stinget jag ville ha i drinken.
En rom från Barbados gör sig utmärkt till denna tikifierade variant av en klassiker och lurar i bakgrunden istället för att dominera drinken. Plantation Barbados är lagom spritig utan att tappa karaktären. Dessutom är den en av Systembolagets billigaste romsorter. Och det kan vi ju bara tacka för i fattiga januari.

Winter's Wallbanger

4 cl Plantation Barbados
8 cl silad clementinjuice
1½ cl Galliano
1½ cl Don's Mix
1 cl limejuice
1 stänk Angostura Bitters

Blanda med krossad is i ett collinsglas. Rör om ordentligt tills frost bildats på glasets utsida. Garnera med en kumquat.

(Eget recept.)

Donga Punch

Helgerna är bakom oss och någon måste ta hand om resterna. Till exempel jätteladdningen med kanelsyrup som min sambo använde till julfesten med arbetskamraterna. 

Jag bläddrade igenom Jeff Berrys böcker för inspiration och hittade Don the Beachcomber-originalet Donga Punch i Sippin' Safari. Bara tre ingredienser, men en är så där superhemlig. Don's Mix, liksom...?

Längre ner på samma sida avslöjas att Don's Mix är inte mer komplicerat än två delar grapefruktjuice och en del - just det - kanelsyrup. Författaren säger också åt oss att sluta garva; Donga är zulu för gully in a field. Jag trodde gully var någon sorts mås och tyckte det var ännu roligare tills jag läste att det betyder ungefär dike. Då blev det bara konstigt.

Men jag var glatt överraskad av drinken. En lagrad rom från Martinique spelade fint med grape-och-kanel-mixen, och med enkla mått och hastig blandning kändes Donga Punch som en Mai Tai to go. Receptet säger inget om garnering, men en liten bukett mynta tycker jag väl passar in i bilden.

Donga Punch

6 cl mörk rhum argicole
6 Don's Mix
3 cl limejuice

Skaka med krossad is och häll upp i ett långsmalt glas. 

(Recept från Sippin' Safari, Jeff Berry, 2007.)

Tiki Holiday Countdown: Turkey Legs

Vi är på banan igen! Och den som påstår att det var tredje advent för flera dagar sedan får en smäll.

Dom senaste Holiday Countdown-drinkarna har handlat mycket om rom, men alldeles för lite om tiki. Med Turkey Legs gör vi om och gör rätt. Här hittar man bara två centiliter rom och ändå är glaset fullt av tikiestetik. Den mustiga Cruzan Black Strap, kryddpepparlikör och några rejäla stänk aromatiska bitters gör Turkey Legs till en djup och intensiv longdrink packad med smaker som hör säsongen till. Och det behöver i varje fall jag som inte riktigt känner att det är julafton om mindre än en vecka.
Ingredienserna kan verka lite obskyra, men det kompenserar Turkey Legs med att vara en drink som är simpel i uppbyggnad. Det behövs inte mer utrustning än ett glas och en lång sked att röra med. Dessutom är måtten enkla och kan blandas som en större sats om man har många gäster.
Angående kopplingen till kalkoner: Jag har ingen aning.

Turkey Legs

4  cl brandy
3 cl pimento dram
2 cl Cruzan Black Strap
2 cl limejuice
2 cl honungslag
4 stänk Peychaud's Bitters

Blanda allt utom bitters i ett collinsglas. Fyll upp med krossad is och rör om kraftigt tills frost bildats utanpå glaset. Toppa med Peychaud's Bitters och garnera med mynta.

(Recept från New York Times Cooking.)

Bermuda Triangle Buck

Vi inleder det här inlägget med att ursäkta för två saker: Det allmänt tröga flödet på Kitchen Shamanism och ökningen av höga och kolsyrade drinkar. Det har sin enkla förklaring i att vi fortfarande inte kunnat flytta hem igen efter röret som sprang läck i badrummet. Det är inte så att vi på något vis har det dåligt på vår tillfälliga adress, men det är inte mitt kök, inte mina glas och inte min is. Syrups och infusioner får vänta tills vi kommer hem, och när det är dags för en drink blir det något som kräver få förberedelser. Eller inga alls.

Bermuda Triangle Buck är en sån drink. Nu är den inte en buck i ordets rätta bemärkelse, men det var liksom vad som lät käckast. Den här drinken handlar bara om plommon och root beer i kombination. Tonerna i Bermudas nationalrom Gosling's Black Seal påminner redan om just root beer och bidrar mest med styrka i kompotten istället för att sticka ut. Så även utan alkohol är detta säkert en förträfflig mocktail.

Välj ett stort och mycket moget plommon för det ska lysa igenom och du får en snabb romdrink som placerar sig någonstans mellan klassiska groggar som Cuba Libre och Dark 'n Stormy, men med en överraskande fruktig karaktär. 

Bermuda Triangle Buck

1 stort urkärnat plommon

6 cl Gosling's Black Seal

2 cl limejuice

2 cl sockerlag

2 stänk grapefruit bitters

6 cl root beer

Muddla plommonet... nej, gör total slarvsylta av plommonet i en shaker. Fyll på med rom, limejuice, sockerlag och bitters. Skaka med is och dubbelsila över iskuber i ett collinsglas. Toppa med root beer och rör om hastigt. Garnera med mynta.

(Eget recept.)

Havana Banana

Anledningen till att jag om och om igen refererar till Jeff Berrys böcker är enkel: Berry har ungefär gjort för tikidrinken vad Jesus gjorde för Lasaros. Mängder av utdöda drinkar har återupplivats genom honom och tikiscenens en gång så hemliga recept har avslöjats på ett nästan arkeologiskt sätt. Bland Berrys geniala böcker, som på olika vis fokuserar på exotiskt drickande, finns ett svart får - den tunnare Taboo Table från 2005. 

Istället för att handla om rom och drinkar koncentrerar sig Taboo Table på maten som serverades på dom låtsaspolynesiska restaurangerna under 1900-talets mitt. Receptsamlingen håller inte samma höga kvalitet som resten av Berrys böcker och man märker att han inte är en lika entusiastisk kock som mixolog. Men efter att ha gått igenom förrätt, varmrätt och dessert (det bästa kapitlet) kommer det trots allt ett kort avsnitt med drinkar. Och här kan man känna en viss desperation urvalet. Det är som att drinkarna som avpolletterades när cocktailguiderna Grog Log och Intoxica! skrevs fick fylla ut Taboo Table istället.

Där hittar vi Havana Banana som i linje med bokens övriga drinkar känns mer Magaluf 1988 än det mustiga Karibien, men vi får veta att den visst är originaltiki från restaurangen The Warehouse i Marina Del Rey, Kalifornien, tidigt 70-tal. Drinken är faktiskt inte så dålig som man väntar sig. Den är kanske inte ämne för analys. Den smakar banan, ananas och kokos, liksom. Men även om den råkar vara lite platt och förutsägbar så är det åtminstone kul smaker i den här flytande fruktsalladen. Det är en bra tropisk longdrink för den där personen i ens vänskapskrets som fått för sig att att drinkar inte får smaka sprit, men gärna mycket socker. Och om stämningen känns lite stel faller det sig väl helt självklart att fråga: Vill du ha en Havana Banana?

Havana Banana

4 cl vit kubansk rom

4 cl bananlikör

18 cl kokos- och ananasjuice

Skaka med is och sila upp över iskuber i ett highballglas. Garnera med en apelsinskiva och ett cocktailbär.

Hell on the French Riviera

Mon Dieu.

Efter att ha spenderat ett drygt år med bocka av namn på listan över måste-ha-flaskor har jag kommit fram till en av dom mest esoteriska dryckerna hittills. En kanske känner igen grön Chartreuse från sin farmors barvagn. Ni vet, den där dunderstarka gräsfärgade likören gjord i ett franskt kloster på 130 (!) ingredienser som är så superhemliga att bara två munkar åt gången får känna till den exakta tillverkningen. Ja, det är störtlöjligt exklusivt, men så får man också betala för traditionen. Bara en halvflaska kostar 300 spänn på bolaget och med en sån centiliterkostnad vill man inte slarva bort sin Chartreuse i misslyckade blandningar. Jag var tvungen att ha en klar bild av vad jag ville med den här drinken. 

Det hade jag. Det skulle inte blir en stilren straight up, utan en kul och lång beachdrink där söderhavet möter den europeiska kontinenten. Och det är en tvåstegsdrink, så man måste börja med att göra...

Citronmelissyrup

1 dl socker

1 dl vatten

1 dl citronmelissblad, hårt packade

Värm socker och vatten i en kastrull utan att det kokar och rör om tills sockret löst sig. Hacka citronmelissen och rör ner i den varma lagen. Stöt bladen lätt med en sked mot kastrullens insida. Låt svalna under lock. Sila lagen genom en finmaskig sil och häll upp i en ren glasburk. Förvara i kylskåp.

Med citronmeliss, Chartreuse och en jordig rhum agricole är det ingen överraskning att det är en översvämning av örter i drinken. Det rundas av med frisk citrus och fyllig druvjuice innan kryddväxterna rikoschetterar och lämnar en lättare lakritsfinish som till och med jag tycker är behaglig. Hell on the French Riviera balanserar mellan kaos och ordning. Den lyckas vara tung och uppfriskande på samma gång, fruktig och krispig, förförisk och svekfull, färgstark och... ni fattar. Se bara till att den är ordentligt iskall. 

Hell on the French Riviera

4 cl Clément VSOP

3 cl citronjuice

2 cl grön Chartreuse

2 cl citronmelissyrup

10 cl druvjuice

Skaka med is och sila över krossad is en ett hurricaneglas. Garnera med ananas och vindruvor. 

(Eget recept.)

Nautilus

Kitchen Shamanism har hittills haft ett återhållsamt förhållande till tequiladrinkar och det har sin naturliga förklaring. Visst smakar en Margarita eller en Tequila Sunrise (jag råkar gilla dom) helt okej på en budgetsprit direkt från bolagshyllorna, men det finns alltid något där som lockar fram dåliga minnen. Alla som överlevt ett eller flera tequilarace under ungdomen vet precis vad jag menar, och jag kan bara säga att efter valborgsmässoafton 2001 skulle en flaska Sierra med sin lilla sombrero aldrig bli densamma för mig. Lägg även till en incident på Kolingsborg något år senare när jag nös rakt ner i mitt shotglas, fick tequila och salt i ögonen och trodde på allvar att jag skulle bli blind. 

Inte ens en billig tequila är särskilt billig i Sverige. Ändå är det värt att lägga lite extra pengar på en produkt av 100% agave, för det är först då man inser att tequila inte behöver vara ens vanliga halsbränna. Dessa lite dyrare sorter har kryddigheten och halmkaraktären vi förknippar med drycken, men är inte så brinnande att vi instinktivt måste hugga tag i en citronklyfta för att det helt enkelt smakar så obehagligt. Tequila ska smaka agave och inte glödande kol.

Nautilus är döpt efter bläckfiskfamiljen vi på svenska kallar pärlbåtar och återfinns i Trader Vic's Bartender's Guide Revised från 1972. Med tanke på Nautilus upphovsman, plus att den serverades ur en särskild snäckformad mugg (som finns illustrerad i boken), måste vi kunna klassa den som tiki. Och visst blir man lite glad när man hittar en tikidrink på bara tre ingredienser? När man skummar igenom Bartender's Guide ser man också att Trader Vic inte var rädd för tranbärsjuice. Cosmofobikerna sätter hjärtat i halsgropen, men Nautilus är en enkel och trevlig longdrink om den görs på bra tequila. Trader Vic nämner över huvud taget inte mycket om garneringar i sin bok, men jag tycker att en ananasskiva och en körsbär, Singapore Sling-style, blir dekorativt.  

Nautilus

5 cl tequila

5 cl tranbärsjuice

2½ cl limejuice

(Undertecknad föreslår även ett stänk sockerlag om man tycker drinken verkar för torr.)

Skaka med is och sila över iskuber i ett collinsglas eller en nautilusmugg. Garnera med ananas, ett cocktailbär och mynta.

Kentucky Buck

Det verkar gå lätt inflation i jordgubbar och bourbon just nu. Kanske med betoning på "lätt" men då och då snubblar man över något nytt recept med dessa ingredienser till grund. Och det är bra! För möjligen kan just den kombon skynda på den amerikanska whiskeyns landvinningar i Sverige. 

Kentucky Buck är skapad av den San Francisco-baserade bartendern Erick Castro och har blivit så populär att Imbibe Magazine listat den som en av tio moderna klassiker. Det gör dom med all rätt. Kentucky Buck är en somrig och välbalanserad cooler där ingen smak överskuggar den andra. Den enkel att göra, ännu enklare att dricka och borde kunna attrahera även dom värsta av bourbonskeptiker. 

Förresten... Ginger beer var mycket riktigt ett slags öl en gång i tiden men säljs idag som en ingefärskryddad läsk. Pepprigheten varierar mellan olika märken, men den är alltid tyngre och starkare än ginger ale som inte är en lämplig ersättare för sin storebror i drinkar på mörk spritbas. Man ser allt oftare ginger beer i vanliga livsmedelsaffärer, och om den inte finns där så kolla på Systembolagets alkoholfria hylla för en gångs skull.

Kentucky Buck

1 jordgubbe (storlek meduim)

6 cl bourbon

2 cl citronjuice

1½ cl sockerlag

2 stänk Angostura Bitters

Ginger beer

Muddla jordgubben i en shaker och tillsätt resten av ingredienserna utom ginger beer. Fyll med is och skaka. Dubbelsila över iskuber i ett collinsglas. Fyll upp med ginger beer och garnera med en citronskiva. 

(Recept från Imbibe Unfiltered.)

Superhero of BMX

Det här är en tribut till långa sorglösa sommarkvällar och min första cykel, även om det låter illa att tillägna barndomen en drink, för du vet... alkohol. Målet var att fånga hur sommaren kändes när man var liten. Barfota med gräsfläckar på knäna genom en värld som var ljus och ljum och kvällarna verkade oändliga. Den känslan. Och drinken skulle smaka som en solig trädgård. En filt på gräsmattan, en iskall tillbringare och saft ur plastmuggar.
Utöver alla rabarber minns jag att mina sommarlov smakade mycket fläder. Och med så här nära till midsommar är det dags att röra om i allas favoritnubbe. Det är ingen direkt överraskning hur den färdigblandade Superhero of BMX smakar. Allt är fläderblommor och äppelträd. På väg hem genom den sena solnedgången på en väldigt liten cykel och med havsvatten i håret. Enkelt, lättdrucket och läskigt nostalgiskt.
Jag vet inte vad Freud skulle säga om den här drinken, men vi gillar den.

Superhero of BMX

6 cl Hallands Fläder
2 cl St Germain
2 cl citronjuice
12 cl grumlig äppeljuice

Blanda samtliga ingredienser med iskuber i ett highballglas och rör om ordentligt. Garnera med citron och citronmeliss.

(Eget recept.)

Donkey Rhubarb

Om man bor i lägenhet kanske man inte precis odlar rabarber i balkonglådorna och då är man tacksam för generösa husägare som mer än gärna skänker bort monsterstjälkarna dom bara vill spy på i sina trädgårdar. Den här historien börjar med att min sambo kommer hem från jobbet med en kasse rabarber och vill inte ha någon smulpaj. Hur en människa inte kan vara sugen på rabarberpaj är obegripligt för mig, men så var fallet och jag fick ett uppdrag att göra en drink av rabarberna istället. 

Jag var också säker på min sak: det skulle inte bli någon tillbakalutad verandasippare utan jag ville ta rabarbern ut på playan. Och ur gnistorna av det kärleksfulla mötet mellan en klassisk vårprimör och en saftig beachdrink föddes Donkey Rhubarb.

Först måste man ta plats vid spisen och koka en syrup som jag inte riktigt vågar kalla syrup. Den är inte trögflytande och supersöt, utan mer som en väldigt lite utspädd saft, för jag ville inte förlora allt det där toksura som är rabarberns signum. Spriten? Bacardi-O gör helt enkelt jobbet när det gäller fruktiga törstsläckare och det är just frukten som spelar roll här (även om rabarbern är allmänt accepterad som grönsak).

Rabarbermix

3 stora rabarberstjälkar

1½ dl strösocker

1½ dl vatten

Skiva rabarbern tunt och lägg i en rymlig glasburk. Stöt rabarbern med en muddler eller annat verktyg. Försök få ut så mycket saft som möjligt. Värm upp vatten och socker i en kastrull. Rör om tills sockret löst upp sig och slå den varma sockerlagen över rabarberna. Förslut burken och ställ i kylskåp över natten. Sila lagen genom en finmaskig sil (använd muddlern igen för att pressa ut det sista av vätskan) och häll upp i en ren glasflaska. Förvara i kylskåp.

Nej, jag har ingen aning om hur länge blandningen håller sig fräsch, men jag gissar på att den bör användas inom två veckor. Now, shake this baby up. 

Donkey Rhubarb

6 cl Bacardi Superior

6 cl rabarbermix

½ passionsfrukt

2 cl limejuice

1 cl citronjuice

1½ cl sloe gin

1 stänk Angostura Bitter

6 cl sodavatten

Skrapa kärnorna ur passionsfrukten och lägg dom i botten av en shaker. Häll i resterande ingredienser utom sodavattnet. Fyll med is och skaka. Sila över krossad i ett highballglas och toppa med sodavatten. Garnera med citronmeliss och en bastant rabarberstjälk. 

(Eget recept.)

Harvey Wallbanger

Det har gått ungefär ett år sedan vi fick ordning på den nya balkongen och dom första drinkarna serverades mellan bambupanelerna. Mycket har hänt sedan dess, men det började ändå med dom folkliga charterdrinkarna som Tequilia Sunrise, San Francisco, Strawberry Daiquiri och så vidare. Och det är inget fel på dom drinkarna. Jag gillar dom uppriktigt när man bara vill ha något svalkande och okomplicerat som får blodsockerkurvan i rätt läge (San Fran, please!). En av dom här nybörjardrinkarna ligger mig fortfarande extra varmt om hjärtat: Harvey Wallbanger. Faktiskt. Typ 80 % av vodkakonsumtionen i det här hemmet har gått till Wallbangers. Jag älskar den och skulle kunna dricka den till frukostflingorna varje morgon om jag inte hade ett jobb att gå till.
Harvey Wallbanger tros ha uppkommit på 50-talet, men är idag starkt förknippad med 70-talets lite tveksamma cocktailmeny. Historien om vem som egentligen gick in i väggen varierar. Ibland är Harvey en surfare från Kalifornien och ibland en börshaj på Wall Street. Drinken hen fick uppkallad efter sig är varken mer eller mindre en Screwdriver med en skvätt Galliano. Så enkelt är det, men ack, så gott. Det känns lite fånigt att försöka tala om exakta mått med en sån här drink. Allt handlar om eget tycke och smak. Jag föredrar i alla fall en rejäl klunk Galliano i min allra bästa quick fix.

Harvey Wallbanger

4-6 cl vodka
1-2 cl Galliano
apelsinjuice

Blanda vodka med iskuber i ett collinsglas. Fyll upp med apelsinjuice och toppa med Galliano. 

The Garden & Tonic

Om någon mot förmodan missat det så kan jag informera om att vi är väldigt bortskämda med varma dagar just nu. Orealistiskt bortskämda. Men i väntan på det stora bakslaget som måste komma låtsas man som ingenting och lever som att det på allvar ligger sommar i faggorna.

Vi har ingen trädgård men under så här soliga förhållanden hindrar inte det oss från att bete oss som att vi har en trädgård. Det påtas i jord och sätts fröer och feta terrakottakrukor krukor lyfts ut på balkongen och sen in igen för att det kanske blir frost. Det är främst min sambo som odlar entusiasmens för skull. Jag har hittills nöjt mig med olika sorters mynta och några andra örter som jag tror att jag kan ha användning för, men visst känner jag en kontrollerad lycka när det börjar sticka upp små miniatyrväxter i trågen. 

The Garden & Tonic följer upp trädgårdstemat (namnet pekar lite på det, eller hur?). Receptet har konstruerats av The Bitter Truth själva för att marknadsföra deras Celery Bitters. Ja, det är en gin och tonic, men en gin och tonic vinner på små variationer. Här får den en subtil grönsalladskänsla och blir en longdrink som bäst avnjuts med jord under naglarna.  

The Garden & Tonic

5 myntablad
1 limeklyfta
1 gurkskiva
5 cl gin
1 cl maraschinolikör
2 stänk Celery Bitters
tonic water

Varva iskuber med mynta, gurka och lime i ett collinsglas. Bygg på med gin, maraschino och bitters och fyll upp med tonic. 

(Recept från The Bitter Truth.)

Fernet Branca Highball

- Gammeldansk och Minttu.

- Påminner om min senaste tandköttsinflammation.

Lite så gick snacket hemma när vi första gången provade den mytomspunna Fernet Branca. Vad jag hade hört innan jag köpte flaskan var att den är: 1) innerligt kärleksförklarad av cocktailsnobbar världen över; 2) odrickbar för oss andra. Fernet Branca tillhör amarosläkten och är alltså en bitter. Många bitters har uppfunnits för att lindra diverse sjukdomar och den här är uppenbarligen  inget undantag. Fernet Branca är ungefär en del hostmedicin och en del munskölj. 

Traditionellt serverad som digestif i Italien var det en smärre chockupplevelse när vi först testade den över ett par isbitar. Den smakar helt bisarrt. Själva grunden är visserligen jordig och örtspäckad, som man förväntar sig av en bitter, men så har den också en galet skarp udd av något som påminner om eukalyptus. Höga berg och djupa dalar, alltså, men alla frekvenser som borde finnas däremellan är liksom borta. Det är som att dricka två helt olika saker ur en och samma flaska.

Men ändå: Fernet Branca måste ju vara populär i mixologkretsar av en anledning och det var hög tid att ta reda på varför. Jag valde Fernet Branca Highball från Stir and Strain för att den hade ett namn som inte lämnade mycket till fantasin och eftersom att vi i princip glömde bort att dricka glögg i julas fanns det dessutom tillräckligt med mandlar kvar i skafferiet för att göra en liten sats orgeat. Och fan tro't. Jag kan nästan säga att jag uppriktigt gillar här drinken. Sockret och mandelsmaken från orgeat fyller upp glappet mellan Brancans extrema poler och vanlig tonic gör dom lite mer återhållsamma. Det är viktigt att ha rikligt med is i den här drinken för att när den blivit ordentligt kall, och grapefruktskalet har fått färga av sig på dom övriga ingredienserna, känns den riktigt uppfriskande trots dess märkliga komponenter.
Kanske är Fernet Branca som oliver eller whisky (eller cigaretter, för att försöka vara kontroversiell): man måste ha några dåliga upplevelser innan den goda kommer. I vilket fall känner jag redan en liten hatkärlek i luften.

Fernet Branca Highball

7 cl Fernet Branca

3 cl orgeat

Indian Tonic Water

grapefruktskal

Fyll ett highballglas med iskuber. Bygg på med Fernet Branca och orgeat och fyll upp med tonic. Sänk ner ett grapefruktskal i drinken och rör om. 

(Recept från Stir and Strain.)