Wychwood Park Swizzle

Aha! En swizzle till! Se på den. 

Lektion om vad en swizzle egentligen är spar vi till ett annat tillfälle, men under min sjukskrivning var det en bra metod att blanda drinkar för att jag kunde hålla armarna stabila och bara arbeta med händerna och slapp således onödig smärta. Då blandade jag för första gången en klassiska Queen's Park Swizzle - som i princip är en stark mojito toppas med en obscen mängd Angostura. Och jag hatade den. Jag skäms nästan över det, men den funkade inte och jag vet inte varför.
Wychwood Park Swizzle är en modernare syssling till ovan nämnda drink som jag gillar desto bättre. Jag hittade den i Toronto Star. Fråga mig inte hur. Jag läser inte kanadensiska tidningar dagligen. Men jag älskar kombinationen av söt aprikos, frisk mynta och stickig agave toppat med en dos Fernet Branca som till en början bara märks i näsan, men för varje sipp tränger sig in i drinken och förändrar karaktären.
(Ja. Det här var ett tag sen. Kvällssolen som syns på bilderna är borta sen länge och myntan är stendöd.)

Wychwood Park Swizzle

blad från en kvist mynta
3 cl tequila
1½ cl Apricot brandy
1½ cl limejuice
1½ tsk sockerlag
1½ cl Fernet Branca

Muddla myntabladen i ett långsmalt glas. Packa med krossad is och fyll på med tequila, lime, Apricot brandy och sockerlag. Rör om kraftigt tills glaset är frostigt. Toppa försiktigt med Fernet Branca och garnera med färsk mynta.

(Recept från Toronto Star.)

Jump Up and Kiss Me

Här i köket har vi ju som tradition att göra en drink för Alla hjärtans dag, men  till dom blott två Valentine's som passerat under bloggens existens har vi ännu inte lyckats presentera ett tikinummer som passar högtiden. Men om det finns en tikidrink som heter Jump Up and Kiss Me så hör den absolut hemma på Alla hjärtans dag-menyn.

Drinken, som egentligen är uppkallad efter en blomma, hittade jag i Jeff Berry's Potions of the Caribbean och ska enligt författaren funnits i ett reklamblad för Galliano på 60-talet. Och det låter inte orlimligt, för det är verkligen Galliano som spelar huvudrollen här.

Jag kan inte säga att jag har upptäckt en ny favoritdrink. Dels är jag inte superglad i drinkar som mixas lääänge, men framför allt har jag svårt för cocktails som främst handlar om socker. Här gillar jag mötet mellan Galliano och ananas, men sötman är verkligen tung och faller mig inte riktigt i smaken.

Men Jump Up and Kiss Me är trevlig för ögat och vi har alla ett par såna vänner, eller kanske en egen Valentine, som vill sina drinkar söta, lagom komplexa och inte för spritiga. Då är detta en perfekt bjuddrink medan du själv sippar på en Zombie.

Jump Up and Kiss Me

4 cl gyllene Barbadosrom
4 cl Galliano
4 cl ananasjuice
1 cl Apricot Brandy
1 cl citronjuice
1 äggvita

Mixa med 2 dl krossad is på hög hastighet i 45 sekunder och häll upp i en stor cognacskupa.

(Recept från Potions of the Caribbean,, Jeff Berry, 2013.)

Campfire Daiquiri

Jag har en fäbless för att samla på mig fotografier och vykort från platser och personer jag inte har den ringaste koppling till. Favoriterna är dom nötta och blekta motiven som inte är så genomtänkt komponerade. En av bilderna jag förälskat mig extra mycket i är den här inte helt perfekta vyn från Seeley Lake, Montana, poststämplad den 27:e november 1970. Det skulle kunna vara en hastig snapshot från något semesteralbum, men någon har faktiskt betalat för det här vykortet (typ den Dick Minder som skrivit på det). Bilden för tankarna till klassiska tonårsfilmer, spontandopp i vattnet och marshmallows över öppen eld. Den ligger också till inspiration för drinken som jag först, av uppenbara skäl, ville kalla Seeley Lake Montana Daiquiri, men som fick ett mindre matigt namn när jag lät just den där lägerelden vara poängen.

Kryddad rom har ett tveksamt rykte bland entusiasterna. Sailor Jerry tycks räknas som en av dom riktiga otäckingarna och har dessutom skapat rabalder i forum Internet över. Om jag förstått historien rätt så ändrades formeln för Sailor Jerry på den europeiska marknaden till densamma som USA-originalet och konsumenterna rasade. Jag har inget att jämföra med eftersom att jag aldrig har smakat den tidigare varianten, men jag tycker Sailor Jerry är långt ifrån så horribel som kritikerna säger. Jag går inte direkt och längtar efter den solo, men jag finner den absolut mixvänlig. Varför literflaskan min sambo köpte på flygplatsen i New York har en alkoholhalt på 46 %, medan alla andra Sailor Jerry jag ser ligger stadigt på 40, förblir ett mysterium för mig. Taxfreespecial? I vilket fall är den lite ruffigare än, låt säga, Captain Morgan's mespropp till kryddad "rom".
Det är den skandalomsusade rommen tillsammans med Apricot Brandy som ger Campfire Daiquiri värmande egenskaper till en svalkande drink - en daiquiri som mer hör hemma bland tallbarren vid en insjö än på en sandstrand i söderhavet. Jag gissar mig till att den bäst avnjuts efter en grillad korv med bröd.

Campfire Daiquiri

3 cl Sailor Jerry 
2 cl Havana Club 3 años
3 cl limejuice
2 cl Apricot Brandy
1 cl sockerlag
2 tsk grapefruktjuice

Skaka samtliga ingredienser med is och sila upp i ett kylt cocktailglas. Garnera med en oskalad physalis. 

(Eget recept.)