Angostura Fizz

Cocktailvärlden blir alltmer skruvad. Må det vara champinjonsyrup eller foie-gras-topping - det verkar krylla av drinkar skapade för att kortsluta både smaklökarna och det sunda förnuftet. Ett enkelt och inne sätt att göra någonting helt upp-och-ner tycks vara att blanda drinkar på obscena mängder Angostura. Världens mest kända bitter är tänkt att tillsättas som smakförstärkande stänk i en drink eftersom att den är just för ohyggligt bitter för att konsumeras i större kvantiteter och det strider mot alla gängse normer att hälla upp den i ett mätglas. Ändå händer det. Och publiken jublar.

Men vansinnet är tydligen ingen ny företeelse. Jag fick nyligen hem Charles H. Bakers The Gentleman's Companion från 1939. Boken är en samling exotiska drinkrecept från tiden innan tiki och där finns en viss Angostura Fizz som författaren menar att man drack på Trinidad för att lugna oroliga magar i den tropiska värmen.

Jag tvivlar på att Angostura fungerade som medicin. Särskilt i den här formen. Jag följer instruktionerna som Baker ger och möts av något som ser ut som en milkshake (kanske det man är minst sugen på vid magsjuka?). Men smaken är len och trevlig och påminner faktiskt om körsbär. Den har en kryddig och bitter finish, men inte så man kroknar. Om jag har några problem med den här drinken är det i så fall gräddens fel. En hel matsked vispgrädde gör den väldigt krämig. Det dämpar visserligen beskan, men funkar inte jättefint mot den fizziga parten. Det kan vara klokt att halvera måttet eller byta till kaffegrädde. 

Att vad vi känner till som Angostura Aromatic Bitters förekommer oftare som drinkgrund kanske är för att den börjat spela ut sin roll som drinkens salt och peppar, med tanke på hur många nya cocktailbitters som kommit ut på marknaden, och måste hitta hippare användningsområden. Som bassprit (den klockar trots allt in på 45%) är den egentligen inte så konstig som det låter. Alla kommer inte bli stormförtjusta, men den som vanligtvis smuttar på Gammeldansk och Fernet Branca lär gå upp i brygga av en Angosturadrink. 

Angostura Fizz

3 cl Angostura Bitters

3 cl limejuice

1 msk vispgrädde

1 tsk grenadine

1 äggvita

sodavatten

Skaka alla ingredienser, utom sodavattnet, med is och häll över osilat i ett vinglas. Fyll upp med kylt sodavatten. Garnera med ananas och, för all del, ett körsbär. 

Mai Tai

Mai Tai är symbolen för allt som är tiki och för romdrinkar i största allmänhet. Historien om vem som skapade den är lång och infekterad. Både Donn Beach och Vic Bergeron hävdade rätten till originalet tills döden skiljde dom åt. Det fanns visserligen en Mai Tai Swizzle på Don the Beachcomber's drinklista i slutet av 30-talet. Det är fortfarande omtvistat huruvida Bergeron kände till detta eller inte, men det har ändå blivit Trader Vic's senare recept som visat vägen för hur vi blandar en Mai Tai idag. Eller rättare sagt: hur vi borde blanda en den. Mai Tai har nämligen blivit en av historiens mest perverterade drinkar.

Låt mig berätta om en fredagskväll i vintras. Jag och en väninna var på lokal för att äta middag och dricka whiskey sours. Jag dricker sällan annat än öl på krogen, så när jag ändå var igång tog jag mod och frågade:

- Kan du göra en Mai Tai?

En medelålders man bakom bardisken nickade med en suck som om han just fått världens dummaste fråga och utan ett ja eller nej började han rabbla:

- Ljus rom, mörk rom, lime, Amaretto, Bénédictine, Cherry Heering...

Det var andra gången inom loppet av en månad jag talade med en yrkesbartender som förväxlade Mai Tai med en Singapore Sling. Jag hade förståelse över att sånt händer i en stressig arbetsmiljö tills jag insåg att han inte rörde ihop recepten utan helt enkelt ansåg att Mai Tai var en drink på rom, lime och precis vad som helst. För han fortsatte:

- ...triple sec, grenadine, ananasjuice, apelsinjuice, Apricot Brandy...

Jag sa aldrig att han precis återgivit receptet på vad som kallas häxblandning för en tonåring utan blev tyst någon sekund och beställde en ny whiskey sour.

För att tala klarspråk: en Mai Tai är inget jävla skämt. Det är inget du skojar bort med tokiga likörer och allehanda juicer. Och det blev fel redan när bartendern hade yttrat ljus rom. Trader Vic's original gjordes på lime, orgeat, orange Curaçao, sockerlag och en 17-årig jamaicansk rom som inte existerar längre. Att jag har Clément VSOP och Appletons tolva på hyllorna är ingen slump - tillsammans ska dom vara det bästa substitutet för den förlorade 17-åringen i en Mai Tai. Men det handlar inte om att återskapa en svunnen rom. Målet har blivit att hitta en fin kombo mellan två romsorter och det är den blandningen som är drinkens hjärta. 

Amaretto har nästlat sig in i Mai Tai-recepten som ersättare för orgeat. Amaretto kanske har mandelsmaken, men den den kan aldrig ge samma krämiga uttryck åt drinken. Och med tanke på hur enkelt det är att göra egen orgeat så finns det ingen anledning att använda likör av aprikoskärnor istället. 

Måtten kan upplevas som ett gissel. Originalreceptet sa juice from one lime och det är exakt hur mycket då? Trader Vic använde rock candy suryp, som är en extra mättad sockerlag, så hur mycket ska man då använda av sitt vanliga hemkok? Hur står sig min orgeat mot någon annans orgeat? Men glöm inte att det är rommen som är stjärnan i Mai Tai. Dom andra ingredienserna är accenter utvecklar drinken och är justerbara. Även rommen är som sagt flexibel. Alla kanske inte gillar en agricole från Martinique och den kan bytas ut mot till exempel en demerara. Den mörka jamaicanska rommen bör dock bestå som grundbult i drinken. 

Det finns lika många Mai Tai-recept som sand i Sahara, säger en cocktailsamling i bokhyllan. Och till vilken nytta?, undrar jag. Mai Tai ska avnjutas som Mai Tai var tänkt. Ingen grenadine, ingen ananas, ingen Apricot Brandy. Bara en komplex romkombination i ett härligt sötsyrligt omsvep med en liten touch av mandel. Det är en Mai Tai!

Mai Tai

3 cl Appleton Estate Extra 12 Years

3 cl Clément VSOP

3 cl limejuice

1½ cl Orange Curaçao

1½ cl orgeat

1 cl sockerlag

Skaka samtliga ingredienser med is och sila över krossad is i ett dubbelt rocksglas. Sänk det tomma limeskalet i drinken och garnera med mynta.

The Matterhorn

 

Mitt emellan den schweiziska byn Zermatt och italienska Breuil-Cervinia reser sig Matterhorn närmare 4500 meter över havet. Ibland kallad världens vackraste berg har Matterhorn spelat huvudroll i flera filmer, fått en jättelik replika på Disneyland i Kalifornien och förevigats på Toblerone-förpackningen. Det visste jag inte om förrän jag hörde en fin sång av Jason Lytle där han sjunger om ett symboliskt Matterhorn och ifrågasätter sig i refrängen varför man ska ut på äventyr och ta livet av sig när man kan sitta i stugvärmen och dricka te. Hur som helst har det snygga berget ett snyggt namn. Matterhorn. The Matterhorn. En cocktail, någon?
Egentligen var det inte så mycket dom råa snöklädda bergväggarna som inspirerade mig, utan snarare den omgivande miljön som jag tänker mig att den borde se ut den här tiden på året (eller i alla fall för ett par veckor sedan). Liksom vår över alpängarna, Sound of Music och någon som joddlar.

Jag kan inte påstå att jag är erfaren när det kommer till kirschwasser. Jag kan inte påstå att jag någonsin druckit det förrän nu, så jag vet inte hur det är meningen att kirschwasser ska smaka. Men jag intygar att så fort jag skruvat av korken spelas Sound of Music upp i ett parallellt universum där Julie Andrews är stupfull och har djävulshorn - för vad som kommer ur den här flaskan är ett alpint svar på en riktigt stygg tequila. Och som den vildaste mexikan går den också att tämja. I det här fallet sker det med fler smaker från länderna kring den väldiga bergskedjan: fransk fläderlikör och italiensk Strega.
Även i små mängder är St Germain väldigt dominant som drinkingrediens och den ger The Matterhorn en redig fläderboost i början men övergår snart i örtblandningen som kännetecknar Strega. Citronen lättar upp och körsbärsbrännvinets eldighet finns där under hela upplevelsen utan att bli chockerande. Den här drinken krävde några försök. Den är kraftfull och smakerna känns okonventionella, men i slutändan fick jag den dit jag ville. Efteråt sjunger du kanske Edelwiess lite sluddrigt och ser dubbla alptoppar, men The Matterhorn ställer ändå försommaren i fokus.

The Matterhorn

4 cl kirschwasser
3 cl citronjuice
2 cl Strega
1 cl St Germain
1 stänk Grapefruit Bitters

Skaka samtliga ingredienser med is och dubbelsila ner i ett kylt cocktailglas. Garnera med en citronklyfta.

(Eget recept.)

Fernet Branca Highball

- Gammeldansk och Minttu.

- Påminner om min senaste tandköttsinflammation.

Lite så gick snacket hemma när vi första gången provade den mytomspunna Fernet Branca. Vad jag hade hört innan jag köpte flaskan var att den är: 1) innerligt kärleksförklarad av cocktailsnobbar världen över; 2) odrickbar för oss andra. Fernet Branca tillhör amarosläkten och är alltså en bitter. Många bitters har uppfunnits för att lindra diverse sjukdomar och den här är uppenbarligen  inget undantag. Fernet Branca är ungefär en del hostmedicin och en del munskölj. 

Traditionellt serverad som digestif i Italien var det en smärre chockupplevelse när vi först testade den över ett par isbitar. Den smakar helt bisarrt. Själva grunden är visserligen jordig och örtspäckad, som man förväntar sig av en bitter, men så har den också en galet skarp udd av något som påminner om eukalyptus. Höga berg och djupa dalar, alltså, men alla frekvenser som borde finnas däremellan är liksom borta. Det är som att dricka två helt olika saker ur en och samma flaska.

Men ändå: Fernet Branca måste ju vara populär i mixologkretsar av en anledning och det var hög tid att ta reda på varför. Jag valde Fernet Branca Highball från Stir and Strain för att den hade ett namn som inte lämnade mycket till fantasin och eftersom att vi i princip glömde bort att dricka glögg i julas fanns det dessutom tillräckligt med mandlar kvar i skafferiet för att göra en liten sats orgeat. Och fan tro't. Jag kan nästan säga att jag uppriktigt gillar här drinken. Sockret och mandelsmaken från orgeat fyller upp glappet mellan Brancans extrema poler och vanlig tonic gör dom lite mer återhållsamma. Det är viktigt att ha rikligt med is i den här drinken för att när den blivit ordentligt kall, och grapefruktskalet har fått färga av sig på dom övriga ingredienserna, känns den riktigt uppfriskande trots dess märkliga komponenter.
Kanske är Fernet Branca som oliver eller whisky (eller cigaretter, för att försöka vara kontroversiell): man måste ha några dåliga upplevelser innan den goda kommer. I vilket fall känner jag redan en liten hatkärlek i luften.

Fernet Branca Highball

7 cl Fernet Branca

3 cl orgeat

Indian Tonic Water

grapefruktskal

Fyll ett highballglas med iskuber. Bygg på med Fernet Branca och orgeat och fyll upp med tonic. Sänk ner ett grapefruktskal i drinken och rör om. 

(Recept från Stir and Strain.)

Allhelgoween

  Den här veckan kommer vi helhjärtat ägna oss åt en av våra mest genomsvenska urtraditioner: Halloween. Denna djupt rotade högtid har firats i Sverige sedan ungefär år 1997 efter Kristus. 80-talisterna tröttnade på den mossiga allhelgonahelgen och ville karva monsterpumpor som i familjefilmerna dom växt upp med. Idag är butikerna proppfulla med teaterblod och vampyrtänder. Det är en stor kommers, och det står klart och tydligt att vi verkligen vill ha halloween i det här landet. Så varför är den fortfarande så trevande och förvirrad? Var är sprängkraften? Tillåt mig spekulera...

  För det första vet vi inte riktigt när halloween infaller i våra kalendrar. Är det på amerikanernas fastställda datum den 31:a oktober? Är det på själva allhelgonaafton eller kvällen innan? Eller är det bara när som helst i anslutning till höstlovet? Idag verkar halloween i Sverige spänna över en tvåveckorsperiod och kommer fortsätta att vara ett tveksamt koncept tills vi kan utropa en officiell dag för detta. 

 För det andra rör det sig om kulturkrocken. Halloween konkurrerar med allhelgona och skapar en splittring mellan generationerna. Sa jag splittring? Jag menar delning som med yxa genom en vedkubb. Halloween kom till oss på 90-talet och var inget som smög sig på - DEN BARA SKULLE IN bland våra svenska seder! Men den mötte stort motstånd av en äldre generation som ville ha sin sakrala allhelgonahelg oförstörd och hade en tydligt ogästvänlig inställning till det amerikanska jippot. Och så har det fortsatt sedan dess. Barn och ungdomar går all in för halloween och möter en oförstående vuxenvärld. Dödläget blir glasklart när Gösta och Siv, som annars tycker att påskkärringar är rätt söta, inte begriper sig på detta tiggeri som ungarna på gården ägnar sig åt. Dom har inget snask att dela ut till dörrknackare och dom kommer inte bunkra upp med något till nästa år heller eftersom att halloween inte existerar i deras värld. Dom tjusigt utspökade barnen går hem med tomma godispåsar. Halloween har misslyckats i år igen. 

  Nog med svammel. Drinkarna som presenteras på Kitchen Shamanism den här veckan ska röra sig i halloweenlandet utan att gå överstyr. Till just denna post ville jag hitta en medelväg mellan halloween och den traditionella allhelgonahelgen. Det skulle vara  cocktails som kändes kusliga och lite farliga utan att bli monstruösa. Något elegant, men ändå med teatral tvist, att smutta på när man läser Edgar Allan Poe eller ser Bergmans Vargtimmen.

 Man behöver ett soundtrack till detta och där föreslår jag Salems ultraobskyra mixtape I Buried My Heart Inna Wounded Knee (följ länken). Bilden på det Blair Witch-doftande repet här bredvid utgör "omslaget". Drinkarna? Jo, det blev en fizz med en hint av lakrits, där en svart iskub så upplyftande får representera dödens skugga, samt en gotisk version av en klassisk Manhattan. 

  Pretentious much?

Silenced by Death

4 cl gin

3 cl citronjuice

2 cl Noilly Prat

1 tsk Pernod

soda

Skaka alla ingredienser utom sodan med mycket is tills shakern är kall och immig. Sila upp i ett collinsglas och fyll upp med soda. Lägg försiktigt i 1-2 iskuber färgade med svart karamellfärg. Servera med sugrör.

(Eget recept.)

Black Manhattan

4 cl bourbon

2 cl Punt e Mes

1 stänk Angostura Bitter

en strimma apelsinskal

Rör bourbon, Punt e Mes och Angostura Bitter med iskuber i en shaker eller ett lågt glas. Plocka ur isen och häll över i ett kylt martiniglas. Pressa ut oljan ur apelsinskalet ovanpå drinken. Garnera gärna med ett rött cocktailbär i botten av glaset.

(Recept från Colonel Tiki.)