Hell in the Pacific

Kitchen Shamanism ska ju i grund och botten ha fokus på tiki och tropiska drinkar, men i början av sommaren går jag liksom varje år vilse i väldigt svenska trädgårdar istället. Nu måste jag liksom markera att den perioden är över och det gör jag med att langa fram min flaska Lemon Hart 151.
151:an används inte så ofta som jag skulle vilja eftersom att jag inte vet när jag kan få tag i en ny flaska. Men nu ville jag unna mig en högoktanig tikidrink och Hell in the Pacific leverar.
Den har inte särskilt lång historia, utan är Jeff Berrys egen drink från hans Grog Log 1998 och återkommer i Remixed 2010. Den är enkel, men potent och ganska intressant. Rommen och maraschinolikören sticker åt helt olika håll, och det är det jag gillar. Det blir som en pianospel. om man får lov att vara högtravande. Lemon Hart utgör dom tunga mörka ackorden när maraschino och lime är den ljusare melodin. Nog fan blir det harmoni av det.

Hell in the Pacific

4½ cl Lemon Hart 151
2½ cl limejuice
1½ cl maraschino
1½ tsk grenadine

Skaka med en riklig mängd krossad is och häll upp osilat i ett pilsnerglas.

(Recept från Beachbum Berry Remixed, Jeff Berry, 2010.)

Zombie (1956)

 - En Zombie ska inte vara lila, sa jag min mor som hade blivit serverad en purpurfärgad longdrink i Budapest.
Jag tar tillbaka det påståendet. Vem bestämmer om en Zombie ska vara rakt igenom rombrun eller regnbågsfärgad? Inte jag i alla fall. Om en drink överlever generationer utan att någon egentligen vet hur man blandar den - vad finns det då för regler att följa?
För att göra historien ännu mer förvirrad nöjde sig inte upphovsmannen med en Zombie. Många av Donn Beachs recept var under konstant utveckling och Zombie var inget undantag. Det hade gått 22 år mellan Zombie Punch och 1956-versionen och man tänka sig att den genomgick många fler förändringar under tiden.
Receptet från -56 innehåller något mindre rom och mer fruktjuice och söta ingredienser. Trots detta upplever jag den blandade drinken strävare och lite bitskare än 30-talsupplagan. Den har fortfarande en Beachcombertypisk romblandning som grundbult, men det som var kryddigt i den tidiga drinken har blivit bittert i den senare.
Därmed inte sagt att det skulle vara en sämre drink. Det är bara en ganska annan drink. Ungefär som Zombiesar är i allmänhet.

Zombie (1956)

3½ cl kubansk guldrom
3 cl mörk jamaicansk rom
3 cl Lemon Hart 151
4½ cl ananasjuice
2½ cl limejuice
2½ cl maraschino
1½ cl vit grapefruktjuice
1½ tsk falernum
¼ tsk grenadine
2 stänk Angostura Bitters
6 droppar Pernod

Mixa med en handfull krossad is på hög hastighet i fem sekunder. Häll upp i ett långsmalt glas och fyll upp med iskuber. Garnera med en kvist mynta.

(Recept från Sippin' Safari, Jeff Berry, 2007.)

Snoop Lion

Snoop Lion har ingen koppling till en viss välkänd rappare som antog samma namn till sitt reggaeprojekt. Det vågar jag påstå för att det inte stämmer överens med tidslinjen. Annars vet jag i princip ingenting om den här drinken mer än att den härstammar från New York 2012. Det är ett sånt där halvanonymt recept som man bara trillar över när man slösurfar på Kindred Cocktail på en lunchrast.

Jag ville testa den för att den helt enkelt bygger på smaker jag gillar och kändes som ett bra exempel på modern tiki. Men, stilla min lever, den är stark på en zombienivå och inte helt lätt att dricka sig igenom. Jag trodde att passionsfrukten och likören skulle jämna ut alkoholbrännan, men det var inte tillräckligt.

Snoop Lion har visserligen funk (har vi en bra svensk motsvarighet till funk?) från högprocentiga Smith & Cross och arrak, och i grund och botten ligger bra smaker och skvalpar, men den ter sig lite torr och platt. Lite mer sötma, lite mer lime, någon krydda eller bitters... Jag saknar det lilla extra som balanserar upp andra monsterdrinkar som 151 Swizzle eller ovan nämnda Zombie.

Nä, även om Snoop Lion blev snällare i takt med att isen smälta så föll den inte mig i smaken. Men för din skeptiska vän som tycker att drinkar är ett slöseri med fylla så har du något att bjuda på här.

Snoop Lion

6 cl Smith & Cross

2 cl vit grapefruktjuice

2 cl passionsfruktsyrup

1 cl limejuice

1 cl maraschino

1 cl bataviaarrak 

Skaka med krossad is och häll upp osilat i ett dubbelt rocksglas.

(Recept från Kindred Cocktails.)

Hawaiian

Aloha!
Ursäkta avbrottet. Glappet mellan posterna har berott lite på en suddig resa till Vilnius och lite på nya album av Death Grips och Radiohead, men mest har det berott på två dunderförkylningar som avlöste varandra med ett par nästan friska dagars mellanrum. Jag har inte varit så sugen på några drinkar över huvud taget. Men om vi backar bandet till en solig helg innan den här geggiga tiden startade...
Hawaiian. Inte Blue Hawaiian. Inte Hawaiian King. Bara Hawaiian. Som Cher. Jag hittade receptet på The WikiTenders lista över tikidrinkar och valde att testa det för att Applejack har lyst med sin frånvaro på bloggen.
Det är nog namnet och ananasjuicen som fått den att rymmas bland tikidrinkarna, för annars känns den som en ganska klassisk cocktail med förbudstidsdrag.
Som historisk referens nämns att receptet härstammar (?) från dagbladet The Modesto Bee 1936. Så mycket mer framgår inte. Det går säkert att googla fram mer information om man lyckas leta sig förbi många regnbågsfärgade långdrinkar som också heter Hawaiian-nånting.
Var den än kommer ifrån så är Hawaiian en helt okej och väldigt enkel Applejackbaserad cocktail som är väl värd en testrunda. Typ tre ananasringar av fem.

Hawaiian

6 Applejack
3 cl ananasjuice
2 cl citronjuice
1 tsk socker (efter smak)
1 cl maraschino

Skaka med is och sila upp i ett kylt cocktailglas.

(Recept från WikiTender.)

Scrambled Fabergé

Som en påsktradition på den här bloggen brukar jag till långfredagen göra en cocktail men en långsökt religiös anknytning. I år tänkte jag visa hur man gör drinken Ett Glas Rött, men ångrade mig och bytte spår helt.
Istället satsar jag på något som hintar om vår. Det kanske fortfarande känns avlägset, men betänk att det är åtminstone regn som faller från himlen - inte snö.
Och vad smakar mer vår än gin och färska grönsaker? Här kommer idén från en drink som min sambo fick i Warszawa i vintras. Jag minns inte vad riktigt vad som var i den mer än gin och ruccola, samt att den var mixad och väldigt grön. Den smakade väldigt grönt också.
Scrambled Fabergé är mer nerskalad och lättare. Frisk som en påskdrink ska vara. Med en blygsam mängd bladgrönsaker och gurkbitters förmedlas en krispig smak av vegetabilier utan att ta över i en cocktail som överlag känns ganska klassisk. Men överväg storleken på ruccolabladen väl. För små blad kommer inte smaka ge någon smak alls, medan för stora blad ger en otrevlig beska som förstör hela drinken. Medium är tyvärr den bästa vägledning jag kan ge här.
Nu ska jag fira min första lediga påsk sedan 2011. Trevlig helg!

Scrambled Fabergé

3 medelstora ruccolablad
5 cl gin
2 cl Lillet
2 cl äggvita
1 cl maraschino
1 stänk The Bitter Truth Cucumber Bitters

Muddla ruccolabladen varsamt i en shaker. Fyll på med övriga ingredienser och skaka med is. Finsila ner i ett kylt cocktailglas och garnera med färsk ruccola.

(Eget recept.)

MxMo CVII: Burden of Proof // Papa's 151 Swizzle

So I made pretty strong drink, had it photographed and was just about to put some words to it, and then BAM! comes Mixology Monday with an overproof theme. Very convenient. But what is overproof and what is not? Go over to our host, Dagreb of Nihil Utopia, and his announcement post to sort things out.

I adore the classic 151 swizzle, its skeletal structure and how it treats such strong booze with respect, but with Lemon Hart 151 becoming a rarity and stuff, one needs alternatives.
Fascinated by their combination of technology, history and high-ABV rums I recently bought myself a bottle of Lost Spirits Cuban Inspired 151. It may lack the smokey depth and overall badassery of Lemon Hart, but it's not meant to be a substitute for the latter anyway. The Cuban inspired rum is an extremely well-crafted spritit that works great in lighter-bodied drinks in need of a little extra oomph (and some huge toffee notes).
And we're not making a Beachcomber's swizzle either. As the name tries to suggest, Papa's 151 Swizzle is an amped up Hemingway Daiquiri. The idea may not be mega creative, but the results are tasty and strong without being harsh.
As with any drink using a 75,5% ABV liqour as main ingredient, it should be followed by a nice glass of water.

Papa's 151 Swizzle

1½ oz. Lost Spirits Cuban Inspired 151
½ oz. lime juice
½ oz. white grapefruit juice
½ oz. simple sugar syrup
¼ oz. maraschino
dash Angostura 
nutmeg

Combine everything (except nugmeg) in a tall glass packed with crush ice and swizzle until the glass is frosty. Grate nutmeg on top and garnish with a cinnamon stick.

Labbrapport: Crème de Violette

Likörer som inleds med Crème de följt av ett pompöst elegant fransk uttal av sin huvudsakliga arom har ett rykte om sig att på något vis fördumma en drink. Kanske beror det på överdådet av socker eller att utbudet av smaker är ungefär desamma som du hittar i en större glassdisk. Låt oss inte skylla på likörerna per se, men vi kan enas om att dom missbrukas i drinkar som personifierar tacky på ett sätt som inte har en chans att ens bli lite ironiskt hippt.
Crème de Violette har dock klarat sig undan barnkalasstämpeln - troligtvis genom sin blotta frånvaro. Viollikör går att spåra tillbaka till tidiga 1800-talet och ett sekel senare var den kanske inte direkt mainstream, men ändå en ingrediens som förekom i klassiska drinkar innan förbudstiden - framför allt som en färgklick i Aviation. Sen försvann den mer eller mindre och förblev obskyr i nästan 100 år. Crème de Violette började bli tillgänglig igen för några år sen och nu finns det en handfull tillverkare som producerar viollikör i olika prisklasser.
Just den här flaskan kommer från Rothman & Winter. Frukt- och bärlikörer kan gärna sluta som en ungefärlig uppskattning av vad dom borde smaka. Om så är fallet här har jag svårt att säga. Det är lättare att bedöma äktheten på en hallondryck eftersom att jag vet hur färska hallon smakar, men det är sällan, eller aldrig, jag går och äter violblad direkt från någon berghäll. Däremot smakar Crème de Violette viol på samma vis som turkosa skumelefanter (djupt saknat lösviktsgodis) gjorde. Den känns något torrare än andra crème-de-nånting och funkar inte helt otippat fint med gin och vodka, men bör användas med eftertanke då den speciella smaken lätt tar över scenen.
Men färgen då? Färgen?! Tyvärr. Crème de Violette är inte i närheten av så drömskt lila som jag hade hoppats på och blir snarare lite grådaskig när den blandas. Men kanske är det bristen på neon som tyder på att det här är en äkta vara. Huvudsaken förblir ändå själva violen - en egendomlig smak som vi nästan glömt bort och som förtjänar en renässans.

Aviation

5 cl gin
2 cl citronjuice
2 cl maraschinolikör
1 tsk Crème de Violette

Skaka med is och sila upp i ett kylt cocktailglas. Garnera med citronskal.

Holy Moon

4 cl Absolut Hibiskus
2 cl limejuice
1 cl Crème de Violette

Skaka med is och dubbelsila över iskuber i ett whiskyglas.

(Eget recept.)

The Garden & Tonic

Om någon mot förmodan missat det så kan jag informera om att vi är väldigt bortskämda med varma dagar just nu. Orealistiskt bortskämda. Men i väntan på det stora bakslaget som måste komma låtsas man som ingenting och lever som att det på allvar ligger sommar i faggorna.

Vi har ingen trädgård men under så här soliga förhållanden hindrar inte det oss från att bete oss som att vi har en trädgård. Det påtas i jord och sätts fröer och feta terrakottakrukor krukor lyfts ut på balkongen och sen in igen för att det kanske blir frost. Det är främst min sambo som odlar entusiasmens för skull. Jag har hittills nöjt mig med olika sorters mynta och några andra örter som jag tror att jag kan ha användning för, men visst känner jag en kontrollerad lycka när det börjar sticka upp små miniatyrväxter i trågen. 

The Garden & Tonic följer upp trädgårdstemat (namnet pekar lite på det, eller hur?). Receptet har konstruerats av The Bitter Truth själva för att marknadsföra deras Celery Bitters. Ja, det är en gin och tonic, men en gin och tonic vinner på små variationer. Här får den en subtil grönsalladskänsla och blir en longdrink som bäst avnjuts med jord under naglarna.  

The Garden & Tonic

5 myntablad
1 limeklyfta
1 gurkskiva
5 cl gin
1 cl maraschinolikör
2 stänk Celery Bitters
tonic water

Varva iskuber med mynta, gurka och lime i ett collinsglas. Bygg på med gin, maraschino och bitters och fyll upp med tonic. 

(Recept från The Bitter Truth.)

Tiki Holiday Countdown: Volcano House Hot Buttered Rum

  Hot Buttered Rum är en vinterklassiker i sitt hemland USA. Som namnet antyder utgörs den allt som oftast av rom, hett vatten och smör som sockrats och kryddats med kanel och muskotnöt. Kanske är det just tanken på att dricka smör som gjort att denna varma drink aldrig fått något svenskt fotfäste. Och visst, det ser lite grisigt ut när fettet smälter ut i glaset, men smakupplevelsen blir ju så len och välgörande.

 Hot Buttered Rum förekommer så klart i en mängd variationer och en av dom ska vi göra som vår 2:a adventsdrink. På Volcano House Hotel i 50-talets Hawaii gjorde man het rom på citron, maraschino och te. Receptet har sedan grävts upp och återupplivats av cocktailarkeologen Jeff Beachbum Berry. Jag har använt vanlig Earl Grey till min drink, men jag ser inga hinder till varför ett fruktigare te inte skulle bli en succé. Den heta smörade (?) rommen är liksom som gjord för att experimentera med.

Volcano House Hot Buttered Rum

5 cl mörk rom  (jamaicansk eller Demerara)

3 cl citronjuice

1 cl Maraschinolikör

1½ msk socker

hett svart te

5-7 kryddnejlikor

en klick smör

Stick några kryddnejlikor i smöret och blanda resten med rom, socker, likör och citronjuice i ett värmetåligt glas eller en kaffemugg. Slå över det varma teet och sänk ner smöret i drinken.