London 1888

Yay! Nu startar allhelgoweenveckan! 

Men hur gör man egentligen en bra halloweendrink? Man kan göra ett spektakel av svart karamellfärg, torris och ätbar röd gegga som rinner nedför glaset. Och det hade jag säkert älskar för några år sedan, men nu känner jag att själva skräcktemat för ligga i inspirationen mer än presentation. 

London 1888 hämtar inspiration från... London, 1888. Året då Jack the Ripper spred skräck i Whitechapel. Den är tänkt att kännas brittisk och klassisk, mörk och gärna lite dekadent. 

Drinken är egentligen en tweak på Death at the Savoy som jag gjorde till nyår, men i slutändan blev det en helt annan drink. Den är ganska söt och blommig, men ändå murrig. Jag har aldrig gjort en drink på Chambord tidigare, och jag blir glad över att det finns hallonlikör som inte smakar saftkalas.

London 1888 avnjuts bäst med en ensam kammarljusstake och ljudet av regn mot försterbläcket som soundtrack.

London 1888

3 cl gin

3 cl Chambord

3 cl citronjuice

½ tsk absint

5 droppar rosenvatten

1 stänk Peychaud's Bitters

4 cl torrt mousserande vin

Skaka allt, utom mousserande vin, med is och dubbelsila ner i ett kylt cocktailglas. Toppa med moussernande vin. Garnera med maraschinokörsbär.

(Eget recept.)

Soursop Sour

Soursop. Vilket konstigt namn på en frukt. Den kallas vanligen guanabana i svenskan och det låter knappast klokare. Med en smak som är som påminner om ananas, kokos, citron och gud vet vad är den populär frukt ute i världen, men har inte fått något riktigt genombrott på nordliga breddgrader.

Den färska frukten är grön och taggig och gästspelar i vissa svenska fruktdiskar om man har tur. Nektar (alltså låtsasjuice) av guanabana är kanske ännu mer sällsynt och man hittar den lättast i asiatiska livsmedelsbutiker. Jag köpte en tetra senast jag tittade in hos min gamla granne New China Trading (värt ett besök om man är i Eskilstuna).

Soursop Sour dyker upp som ett modernt bonusrecept i Beachbum Berry Remixed. Den faller absolut under friskt-och-fräscht-kategorin och passar bra om man vill ha något lågoktanigt som inte smakar sprit (vi har alla sådana vänner). Det är ganska lite gin i den och väldigt mycket guanabana. Fin som söndagsdrink i solen.

Soursop Sour

4½ cl gin

3 cl sockerlag

2½ cl citronjuice

9 cl guanabananektar

2 stänk Angostura Bitters

Skaka med is och sila ner i ett rocksglas. Garnera med en orkidé.

(Recept från Beachbum Berry Remixed, Jeff Berry, 2009.)

Black Widow's Kiss

14:e februari och enda dagen på året som det där lilla lila plasthjärtat hamnar ovanpå en drink. Det har liksom blivit tradition och ett spänningsmoment att se om den fortfarande går att hitta under ett berg av drinkpinnar och sugrör (det är ungefär den ordningen jag har i mina lådor).

Det blir en bubblig historia även i år. Det känns rätt på Alla hjärtans dag. Black Widow's Kiss är en French 75 med nordafrikanska vibbar, Ingefära och rosenblad ligger i täten förstärkta av The Bitter Ends marockanska bitters.

Tysktillverkade Six Ravens är den enda gin tillåten här. En annan gin gör helt enkelt en annan drink. Det är just det där ingefärsdrivet som Six Ravens har vi vill åt här. Dessutom har den en snygg etikett som värmer ett gammalt gothhjärta. 

Receptet kan med fördel multipliceras med två och delas med din Valentine. Eller din kompis, mamma eller granne. Ja, vem som helst egentligen.

Black Widow's Kiss

4 cl Six Ravens London Dry Gin

3 cl Combier Crème de Rose

2 cl citronjuice

6 droppar Bitter End Moroccan Bitters

6 cl prosecco

Skaka allt utom Prosecco med is och dubbelsila ner i ett champagnelas. Fyll upp med prosecco. Garnera med citronskal och ett marschinokörsbär.

(Eget recept.)

Death at the Savoy

Vi kör igång direkt med det där som är viktigast vid varje årsskifte... Årets album 2016:

2. A Moon Shaped Pool - Radiohead

2. Bottomless Pit - Death Grips

2. Jumping the Shark - Alex Cameron

...och Frank Ocean, PJ Harvey, Yung Lean, Nicolas Jaar, Beyoncé, Nick Cave and the Bad Seeds, Chance the Rapper, Swans och, för guds skull, en livebox md Kate Bush! Med flera! 2016 var ett bra år och det är så många som trängs på andraplatsen att det känns omöjligt att lyfta fram en förstapristagare. 

Och här är min nyårsdrink: Death at the Savoy. Inte alls min skola av cocktails, men mina egna försök gick så käpprätt åt skogen i år att jag var tvungen att hitta nåot nytt i sista sekunden. Receptet kommer via Cocktail Virgin Slut från ett cocktailspecial från Food & Wine och beskrivs som en hybrid mellan Corpse Reviver #2 och Death in the Afternoon. Och det är inget fel med den här, ska ni veta. Lätt, elegant och lite bubblig, som en nyårsdrink ska vara, och är ytterligare ett bevis på att gin och triple sec kan kombineras in i oändlighet även om jag mest blandar en White Lady. 

Tack för allt, inklusive nyckelbensbrott och  två månaders sjukskrivning, 2016! Skål och välkommen 2017!

Death at the Savoy

absint

3 cl gin

3 cl Cointreau

2 cl citronjuice

4 cl torrt mousserande vin

Skölj ett kylt cocktailglas med absint. Skaka gin, Ciontreau och citronjuice med is och sila ner i det sköljda glaset. Toppa med mousserande vin och arnera med ett citronskal.

(Recept från Food & Wine.)

Noël 75

Uppesittarkväll! Och jag vill bara gå och lägga mig!

Dom här årliga uppesittardrinkarna är ju i och för sig tänkta till just trötta människor som har julhandlat och slagit in klappar och gjort jansson och klätt granen och bara vill sätta sig ner med en drink utan att behöva anstränga sig. Och nä, Noël 75 är ingen konst att blanda, bara man har ingredienserna.

Du behöver gin. Men det har du ju redan. Du behöver champagne (det är ju en 75). Du behöver päronlikör. Där finns det lite att välja mellan, men jag förestår en med naturlig smak som inte heter Sourzzzz eller nåt sånt. Du behöver bitters som heter Bob's och ingenting annat. Och du behöver eau de vie av douglasgran från Clear Creek Distillery. Den är det bultande hjätat i den här drinken och du måste köpa den i USA.

När du sen har denna fina line-up kan du blanda en drink som känns väldigt mycket vinter och som doftar mer julgran än den smakar, men visst finns det toner av barr däri och det är helt ljuvligt.

Och det var allt. Julracet 2016 har gått i mål, Joyeux noël, du som läser detta.

Noël 75

3 cl gin

2 cl citronjuice

2 cl päronlikör

1 cl Douglas Fir Eau de Vie

10 droppar Bob's Cardamom Bitters

6 cl champagne

Skaka allt utom champagne med is och dubbelsila ner i ett champagneglas. Toppa med champagne och rör om lätt.

(Eget recept.)

Hawaiian King

Om 60- och 70-talen var en nedgång för drinken så kan 80-talet bara beskrivas som en total apokalyps. Kreativiteten var det visserligen inget fel på. Allt verkade blandas mot alla gängse normer just för att det kunde blandas mot alla gängse normer och det viktiga var att drinken var sockerstinn och färggrann. En välrörd Midori Advocaat Martini? Mmm.

Orchids of Hawaii var från tidigt 60-tal leverantör av masstillverkade japanska tikimuggar fram tills produktionen upphörde 1994. Redan start var dom alltså verksamma när tikikulturen var utdöende och i en broschyrliknande receptsamling från 1981 hade dom uppenbarligen helt klippt banden till den gamla skolans drinkar.

Dom heter visserligen saker som Zombie och Rum Barrel men där tar likheterna slut. Det är mycket juice, lite rom och desto mer vodka, och någon färsk lime är det inte tal om. Den ska vara sötad. 

Av dessa cocktails var Hawaiian King den enda jag kände mig manad att testa. Lustigt nog står den listad under after dinner favorites när den är en av drinkarna i häftet som verkar minst söt. Och den är helt okej för att vara en 80-talare. Det är försiktigt med starksprit, men en liten hint av gin och brandy lyckas bryta sig genom all ananassötma. Och när det ändå ska vara så väldigt lite passionsfruktsjuice kan man gott kosta på sig att använda 100%  nypressad sådan lite av den där färskheten man saknar.

Hawaiian King

2 cl gin

2 cl brandy

6 cl ananasjuice

1 cl triple sec

1 cl passionsfruktsjuice 

Skaka med hyvlad is och häll upp osilat i en tikimug.

(Recept från Orchids of Hawaii Bartender's Guide, 1981. via I'm Learning to Share!.)

MxMo CVIII: Swizzles // Singapore Express

It's Mixology Monday again and the theme for April is Swizzles. I like it! Mr. Frederic Yarm, of the Cocktail Virgin Slut blog, is hosting the event, so head over there and read the announcement post before bringing out your baton lélé (or barspoon or whatever gets your drink really cold).

I like swizzles and I like making them for Mixology Monday because, erhm, the Swedish language doesn't really have a good verb for this mixing technique. Not to repeat myself too much from last month's event, I opted for a rumless swizzle this time. 

I have a love-hate relationship with the Singapore Sling (the 70's formula). It centainly has a nice combination of flavors but, in my opinion, it all just drowns in all that pineapple juice. And, man, that drink is huge.

The Singapore Express is a Singapore Sling (sans the soda water), but it's tighter, scaled down and, of course, swizzled. With drastically less pineapple juice and higher ABV gin it stays rich in taste as the ice slowly melts. I also cut back on the Cherry Heering a bit, which I feel is a little too prominent in the Singapore Sling
And no, I don't own a true Martinique wooden swizzle stick or even a fake one. But I do have a few of those metal straw spoon thingies that comes cheap beginner's shaker sets and, guess what, they are great for swizzling!

Singapore Express

1 oz. navy strength gin

¾ oz. lime juice
¾ oz. pineapple juice
¼ oz. Cherry Heering
¼ oz. Bénédictine
¼ oz. Cointreau
tsp. grenadine
dash Angostura Bitters

Combine in a tall glass packed with crushed ice and swizzle until glass is frosty. Garnish with pineapple.

Scrambled Fabergé

Som en påsktradition på den här bloggen brukar jag till långfredagen göra en cocktail men en långsökt religiös anknytning. I år tänkte jag visa hur man gör drinken Ett Glas Rött, men ångrade mig och bytte spår helt.
Istället satsar jag på något som hintar om vår. Det kanske fortfarande känns avlägset, men betänk att det är åtminstone regn som faller från himlen - inte snö.
Och vad smakar mer vår än gin och färska grönsaker? Här kommer idén från en drink som min sambo fick i Warszawa i vintras. Jag minns inte vad riktigt vad som var i den mer än gin och ruccola, samt att den var mixad och väldigt grön. Den smakade väldigt grönt också.
Scrambled Fabergé är mer nerskalad och lättare. Frisk som en påskdrink ska vara. Med en blygsam mängd bladgrönsaker och gurkbitters förmedlas en krispig smak av vegetabilier utan att ta över i en cocktail som överlag känns ganska klassisk. Men överväg storleken på ruccolabladen väl. För små blad kommer inte smaka ge någon smak alls, medan för stora blad ger en otrevlig beska som förstör hela drinken. Medium är tyvärr den bästa vägledning jag kan ge här.
Nu ska jag fira min första lediga påsk sedan 2011. Trevlig helg!

Scrambled Fabergé

3 medelstora ruccolablad
5 cl gin
2 cl Lillet
2 cl äggvita
1 cl maraschino
1 stänk The Bitter Truth Cucumber Bitters

Muddla ruccolabladen varsamt i en shaker. Fyll på med övriga ingredienser och skaka med is. Finsila ner i ett kylt cocktailglas och garnera med färsk ruccola.

(Eget recept.)

My Small Love

Första mötet med en shrub är en märklig upplevelse. Vad är det egentligen?

En shrub behöver bara innehålla tre ingredienser: Vinäger, socker och valfri frukt eller bär. Den blir inte tillräckligt söt för att funka som syrup och inte heller syrlig nog att ersätta citrusjuice i en drink. Framför allt bidrar en shrub med en rejäl vinägersmak.

Plötsligt blir jag väldigt konservativ. Vinäger hör hemma på en sallad. Punkt. Och det är anledningen till att jag inte vågat mig på en shrubdrink förrän nu.

My Small Love är ett litet bubbelnummer för Alla hjärtans dag med en tranbärs- och douglasgrankryddad shrub från Shrub & Co som nyckelingrediens. Efter detta vet jag att vinäger har andra användningsområden än inläggningar och salladsdressing. Shrubben känns helt självklar tillsammans med gin och vermouth. Vinägern märks tydligt, men smakar friskt och precis lagom surt. 

Jag förutspår att shrubexperimenten kommer dugga tätt i vår.

My Small Love

4 cl gin
2 cl Shrub & Co Cranberry Douglas Fir 
2 cl Cinzano Rosé
2 cl citronjuice
6 cl mousserande rosévin

Skaka gin, shrub, vermouth och citron med is och dubbelsila ner i ett champagneglas. Fyll upp med mousserande rosévin och garnera med ett citronskal.

(Eget recept.)

The Nevermore

Hey goth kids! Det är allhelgoween igen och köket bjuder på en beckmörk cocktail som hyllning till alla bleksminkade tonåringars favoritpippi; korpen som sade aldrig mer. Edgar Allan Poe fick uppleva stor berömmelse när Korpen först publicerades, men frågan är om han inte hade kastat den i papperskorgen om någon förutspått att den 150 år senare skulle vara ett emofenomen där den svarta fågeln överskuggar författaren själv i en lång rad kortfilmer, seriefigurer, t-shirts och nyckelringar. 

Ja, dikten är oerhört fin och utmärkande för Poe som poet i sin musikalitet och förtvivlade atmosfär. Men Poe var ingen one-hit-wonder. Noveller som Flaskposten och Ligeia (ytterst subjektiva förslag) är också intensiva läsupplevelser som blandar skönhet med groteskerier och får ett hotfullt svart moln att sväva över ens huvud långt efter man lagt ifrån sig boken. 

Uppskatta Korpen, men passa gärna på att ta in lite mer av utbudet för att uppskatta Edgar Allan Poe. Det ska erkännas att undertecknad själv inte fattade detta förrän vid 25 års ålder. För en relativt färsk översättning rekommenderas Vertigos behändiga lilla pocket Rummet, virveln och den döda flickan. 12 noveller och dikter, men ingen korp.

Ändå är det Korpen som kliché som ligger till grund för allhelgonahelgens cocktail med nattsvarta färger och gin för att det ska verka lite kusligt londondimmigt. Edgar Allan Poe var i och för sig amerikan, men han kändes liksom brittisk, eller hur? 

Jag måste ställa mig neutralt till min egen drink. Opal Nera är Sambucca som färgats väldigt mörklila av fläderbär. Det betyder att The Nevermore smakar mycket lakrits och lakrits är fortfarande någonting jag har svårt att tycka om. Men det är min huvudvärk. För alla som gillar lakrits vet jag att det funkar ihop med viol eftersom att det finns halstabletter som bygger på samma kombination och därför måste det här vara en god drink. Eh. Ja.

Nej, det är inte subtilt någonstans. Men i utförande passar drinken in i helgens tongångar och ska helst greppas mellan svartmålade naglar. Dessutom har Edgar namnsdag idag. Skål Edgar!

The Nevermore

4 cl gin

2 cl Opal Nera

2 Crème de Violette

2 cl citronjuice

Skaka med is och dubbelsila ner i ett kylt martiniglas.

(Eget recept.)

Singapore Sling

Singapore Sling är en av dom där drinkarna som har återuppfunnit sig själv gång på gång på gång. Det begav sig på Raffles Hotel i Singapore för ungefär hundra och troligtvis hette drinken bara Gin Sling i barndomen. Sedan dess har det gått ett helt sekel av olika recept och inget är det andra likt. Tidiga artiklar kan beskriva en vanlig Collins med körsbärsbrandy och recept från 80-talet återger en alltigenom onaturlig blandning på sour mix och grenadine. 

Hur försäkrar man sig om att man blandar en äkta Singapore Sling? Egentligen är det lite omöjligt. Talespersoner från Raffles Hotel har till och med erkänt att det inte finns något autentiskt originalrecept kvar. Inkarnationen som serveras på hotellet idag har däremot hållit sig stadig sedan 70-talet och med cirka 40 år på nacken kan man nog enas om att det är så en Singapore Sling bör smaka, även om den är en kraftig modifiering av tidigare upplagor. Och det är faktiskt en riktigt bra drink.

Gin är underrepresenterat i tropiska drinkar och blir i sin torrhet ett fint bryt i en sån här fruktig historia. 70-talsreceptet har ett rejält påslag ananas, men det känns dumt att dränka sin Singapore Sling i juice. Det är inga skräplikörer som används och att inte låta dom lysa igenom är slöseri med pengar. Det är cocktailförfattaren Ted Haighs förbättring vi blandar här. Den innehåller lite mer gin och Cherry Heering, och betydligt mindre ananasjuice, men uppsättningen ingredienser ska vara densamma som på Raffles Hotel.

Singapore Sling

6 cl gin

6 cl ananasjuice

2½ cl limejuice

2 cl Cherry Heering

1 cl Cointreau

1 cl Bénédictine

1 cl grenadine

1 stänk Angostura Bitters

3 cl sodavatten

Skaka alla ingredienser, utom sodavattnet, med is och sila över iskuber i ett highballglas. Toppa med sodavatten. Singapore Sling garneras traditionellt med med ananas och ett rött cocktailbär.

Dögun

Jag förväntar mig faktiskt inte att någon ska göra den här drinken hemma. Åtminstone inte just nu eftersom att huvudingrediensen redan har blommat över i dom svenska häckarna, men jag ville ändå dela med mig av projektet till alla mina hypotetiska läsare. Kanske nästa år?

Om jag har förmånen att vara ledig har våra söndagar börjat bli dagen vi spanar utmed cykelvägarna och plockar något att göra syrup av. Senast var det syrenblommor vi behövde. Den klassiska bondsyrenen, som blommar i lila i var tredje trädgård under försommaren, är välsmakande och helt ogiftig så det är märkligt att vi inte tar tillvara på den bättre. Syren skulle kunna bli den nya flädern. 

Om man inte råkar ha en egen trädgård med syrenbuskar får man leta upp dom förvildats och flytt över tomtgränserna. Plocka ljusa fräscha klasar och låt bli dom som redan börjat vissna. Skaka blommorna över tidningspapper när du kommer hem så att alla insekter trillar av (våra var fulla av gröna små spindlar!). Sen kan man börja göra syrup. Syren doftar stort och ljuvligt, men skarpt. Smaken är betydligt mildare så var inte blygsam med mängden blommor i lagen - den kommer inte bli överparfymerad.

Syrensyrup

6-10 klasar blå syrenblommor

3 dl socker

3 dl vatten

Zest från en tvättad citron

Blanda blommor och citronzest i en bunke. Värm socker och vatten i en kastrull och rör om tills sockret löst sig. Häll den varma sockerlagen i bunken. Täck över och ställ i kylskåp. Rör om ett par gånger dagligen under tre dygn. Sila sedan genom en finmaskig sil och släng blommorna. Filtrera lagen igen genom kaffefilter. Häll upp i en ren glasflaska och förvara i kylskåp.

Dögun betyder gryning på isländska. Drinken är ljus och medvetet tunn, men absolut inte smakfattig. En sommarblommig aperitif. Gin framhäver det vilda hos nyckelingrediensen, men jag valde ändå att blanda med lite vodka för att inte överskugga syrensmaken. Min sambo dock en samma drink fast på bara gin och hävdade att det funkade fint, men ta då en gin som inte är alltför enbärstung. Sen får man använda fantasin till resten av all syrup. Jag ser i alla fall en syrenmargarita inom en nära framtid. Men först ska jag hälla den över en skål med glass.

Dögun

2 cl vodka
2 cl gin
2 cl limejuice
3 cl syrensyrup
6 cl kylt sodavatten

Skaka vodka, gin, limejuice och syrup med is och dubbelsila ner i ett kylt champagneglas. Fyll upp med sodavatten.

(Eget recept.)

Into the Woods

Första ingrediensen i det här receptet är en promenad i skogen. Naturen runt hörnet är fullt av godsaker. Där finns blåbären och lingonen, vilda hallon och kantareller. Men ännu närmare än så hittar man smaker som man kanske inte ägnat en tanke åt. Granen dignar av ljusgröna skott under våren och försommaren. Stoppar du ett sådant i munnen kommer du finna en lätt beska, lite citruskaraktär och mycket skog. Kan det kännas mer organiskt? Kanske om du äter mossa. 

Unga granskott är goda att sylta och ta fram till höstens viltkött, och vad jag hört är dom utmärkta för sillinläggning också. Och självklart går dom att göra en spännande syrup av, men du måste börja med den där skogspromenaden. Hitta en gammal gran - om du plockar skott från en ung och späd gran kan du faktiskt hindra den från att växa till sig. Länsa inte en och samma plats på skott utan arbeta dig runt grenarna och plocka sporadiskt för att inte göra trädet illa. Ta hem naturen med respekt. 

Granskottssyrup

2 dl socker

2 dl vatten

2 dl granskott

1 tsk citronjuice

2 cl vodka

Värm upp socker och vatten i kastrull och rör om tills sockret är upplöst. Ta kastrullen från värmen och tillsätt granskotten. Låt svalna under lock. Häll över allt i en glasburk tillsammans med citronjuicen. Sätt på lock och låt stå över natten. Sila genom en finmaskig sil och häll upp på en ren glasflaska. Tillsätt vodkan och förvara i kylskåp i upp till två månader.

Jag gjorde bara ett försök med Into the Woods och blev nöjd redan där. Den känns stilren och lugn - lätt träig på ett varmt vis. Bitterdropparna sätter inte bara lite krydda på drinken, utan får den också att skifta vackert i rosa. Kanske är det en höstcocktail. Vi drack den utomhus när det regnade och omgivningen var knäpptyst. Det var hur perfekt som helst.

Gin är förstahandsvalet, men jag får jag en känsla av att denna syrup borde funka med kanadensisk whisky och göra sig bra i old fashioned-variationer. Och efter gårdagens middag kan jag bekräfta att den gör succé som glaze på kycklingvingar.  

Into the Woods

5 cl gin

2 cl granskottssyrup

2 cl torr vermouth

1 stänk Peychaud's Bitters

Rör ingredienserna med is och sila upp över iskuber i ett whiskyglas. Garnera med ett färskt granskott.

(Eget recept.)

Labbrapport: Crème de Violette

Likörer som inleds med Crème de följt av ett pompöst elegant fransk uttal av sin huvudsakliga arom har ett rykte om sig att på något vis fördumma en drink. Kanske beror det på överdådet av socker eller att utbudet av smaker är ungefär desamma som du hittar i en större glassdisk. Låt oss inte skylla på likörerna per se, men vi kan enas om att dom missbrukas i drinkar som personifierar tacky på ett sätt som inte har en chans att ens bli lite ironiskt hippt.
Crème de Violette har dock klarat sig undan barnkalasstämpeln - troligtvis genom sin blotta frånvaro. Viollikör går att spåra tillbaka till tidiga 1800-talet och ett sekel senare var den kanske inte direkt mainstream, men ändå en ingrediens som förekom i klassiska drinkar innan förbudstiden - framför allt som en färgklick i Aviation. Sen försvann den mer eller mindre och förblev obskyr i nästan 100 år. Crème de Violette började bli tillgänglig igen för några år sen och nu finns det en handfull tillverkare som producerar viollikör i olika prisklasser.
Just den här flaskan kommer från Rothman & Winter. Frukt- och bärlikörer kan gärna sluta som en ungefärlig uppskattning av vad dom borde smaka. Om så är fallet här har jag svårt att säga. Det är lättare att bedöma äktheten på en hallondryck eftersom att jag vet hur färska hallon smakar, men det är sällan, eller aldrig, jag går och äter violblad direkt från någon berghäll. Däremot smakar Crème de Violette viol på samma vis som turkosa skumelefanter (djupt saknat lösviktsgodis) gjorde. Den känns något torrare än andra crème-de-nånting och funkar inte helt otippat fint med gin och vodka, men bör användas med eftertanke då den speciella smaken lätt tar över scenen.
Men färgen då? Färgen?! Tyvärr. Crème de Violette är inte i närheten av så drömskt lila som jag hade hoppats på och blir snarare lite grådaskig när den blandas. Men kanske är det bristen på neon som tyder på att det här är en äkta vara. Huvudsaken förblir ändå själva violen - en egendomlig smak som vi nästan glömt bort och som förtjänar en renässans.

Aviation

5 cl gin
2 cl citronjuice
2 cl maraschinolikör
1 tsk Crème de Violette

Skaka med is och sila upp i ett kylt cocktailglas. Garnera med citronskal.

Holy Moon

4 cl Absolut Hibiskus
2 cl limejuice
1 cl Crème de Violette

Skaka med is och dubbelsila över iskuber i ett whiskyglas.

(Eget recept.)

The Garden & Tonic

Om någon mot förmodan missat det så kan jag informera om att vi är väldigt bortskämda med varma dagar just nu. Orealistiskt bortskämda. Men i väntan på det stora bakslaget som måste komma låtsas man som ingenting och lever som att det på allvar ligger sommar i faggorna.

Vi har ingen trädgård men under så här soliga förhållanden hindrar inte det oss från att bete oss som att vi har en trädgård. Det påtas i jord och sätts fröer och feta terrakottakrukor krukor lyfts ut på balkongen och sen in igen för att det kanske blir frost. Det är främst min sambo som odlar entusiasmens för skull. Jag har hittills nöjt mig med olika sorters mynta och några andra örter som jag tror att jag kan ha användning för, men visst känner jag en kontrollerad lycka när det börjar sticka upp små miniatyrväxter i trågen. 

The Garden & Tonic följer upp trädgårdstemat (namnet pekar lite på det, eller hur?). Receptet har konstruerats av The Bitter Truth själva för att marknadsföra deras Celery Bitters. Ja, det är en gin och tonic, men en gin och tonic vinner på små variationer. Här får den en subtil grönsalladskänsla och blir en longdrink som bäst avnjuts med jord under naglarna.  

The Garden & Tonic

5 myntablad
1 limeklyfta
1 gurkskiva
5 cl gin
1 cl maraschinolikör
2 stänk Celery Bitters
tonic water

Varva iskuber med mynta, gurka och lime i ett collinsglas. Bygg på med gin, maraschino och bitters och fyll upp med tonic. 

(Recept från The Bitter Truth.)

Skinny Monday Fizz

Triss i PET. En klimatsmart slump.

Det förefaller helt logiskt att dagen innan fettisdagen måste vara smalmåndagen. Om så är fallet är det idag du inte ska göra en cocktail eftersom att det inte direkt finns några viktväktardrinkar. Undertecknad ska snart iväg till jobbet och behöver inte bekymra sig över detta alls, men någon annan kanske vill ha en smalmåndagsdrink, trots allt, och då finns det sätt att maska sig igenom alla hinder. Man kan till exempel köpa en äcklig lightöl eller hälla upp några centiliter whisky över is som ju är något kalorisnålare än en blandad cocktail. Eller så gör man en drink som åtminstone låtsas vara smal och hälsosam. 

Jag har gått förbi den där Aloe Vera Drycken (sic) ett antal gånger när jag handlat och tyckt den sett intressant ut. 00-talets mest hypade hälsoplanta i mellanmålsformat, liksom. Jag har aldrig druckit ren Aloe Vera-juice så jag kan inte säga hur mycket av den smaken som verkligen består i den här drycken, men den är väldigt len och smakar mycket honung vilket gör att det inte behövs någon extra sötning i själva drinken. Dessutom neutraliserade den ginen till den grad att det bara fanns en väldigt diskret hint av enbär kvar. Lite synd, tycker jag, men ginskeptikern ser nog bara fördelar med det. Men viktigast av allt: den känns nästan nyttig.

Skinny Monday Fizz

6 cl gin

4 cl Aloe Vera Drycken

3 cl citronjuice

2 cl äggvita

4 cl Grape Tonic

Blanda alla ingredienser utom tonic i en shaker. Skaka först ca 30 sekunder utan is och sedan lika länge med is. Sila ner i ett ölglas utan is och toppa med Grape Tonic. Garnera med citronmeliss och servera med sugrör.

(Eget recept.)