Precis som alla andra har jag alltid tyckt att hösten är fin. Allra mest på bild. För när vykortets brinnande färger går stick i stäv med en verklighet som bara är mörk, blöt och naken känns vardagen genomgående grå. Eller okej, jag uppskattar verkligen dom där vackra höstdagarna med den lätta luften, men ju närmare vi kommer november desto färre blir dom och till slut återstår bara ännu en gräslig vinter med sina gudsförgätna minusgrader och icke-existerande soltimmar.
Men kanske att jag, steg för steg, börjar bli bekväm med den här årstiden, även om det vissa dagar känns som att civilisationen ska regna bort och bara lämna kvar en lerig krater. I år bjöd vi in hösten i stugvärmen. Vi pyntade med den. Vi levde med den och gjorde äppelmos på den. Och plötsligt kändes den helt okej. Så länge den gör som jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar