The Nevermore

Hey goth kids! Det är allhelgoween igen och köket bjuder på en beckmörk cocktail som hyllning till alla bleksminkade tonåringars favoritpippi; korpen som sade aldrig mer. Edgar Allan Poe fick uppleva stor berömmelse när Korpen först publicerades, men frågan är om han inte hade kastat den i papperskorgen om någon förutspått att den 150 år senare skulle vara ett emofenomen där den svarta fågeln överskuggar författaren själv i en lång rad kortfilmer, seriefigurer, t-shirts och nyckelringar. 

Ja, dikten är oerhört fin och utmärkande för Poe som poet i sin musikalitet och förtvivlade atmosfär. Men Poe var ingen one-hit-wonder. Noveller som Flaskposten och Ligeia (ytterst subjektiva förslag) är också intensiva läsupplevelser som blandar skönhet med groteskerier och får ett hotfullt svart moln att sväva över ens huvud långt efter man lagt ifrån sig boken. 

Uppskatta Korpen, men passa gärna på att ta in lite mer av utbudet för att uppskatta Edgar Allan Poe. Det ska erkännas att undertecknad själv inte fattade detta förrän vid 25 års ålder. För en relativt färsk översättning rekommenderas Vertigos behändiga lilla pocket Rummet, virveln och den döda flickan. 12 noveller och dikter, men ingen korp.

Ändå är det Korpen som kliché som ligger till grund för allhelgonahelgens cocktail med nattsvarta färger och gin för att det ska verka lite kusligt londondimmigt. Edgar Allan Poe var i och för sig amerikan, men han kändes liksom brittisk, eller hur? 

Jag måste ställa mig neutralt till min egen drink. Opal Nera är Sambucca som färgats väldigt mörklila av fläderbär. Det betyder att The Nevermore smakar mycket lakrits och lakrits är fortfarande någonting jag har svårt att tycka om. Men det är min huvudvärk. För alla som gillar lakrits vet jag att det funkar ihop med viol eftersom att det finns halstabletter som bygger på samma kombination och därför måste det här vara en god drink. Eh. Ja.

Nej, det är inte subtilt någonstans. Men i utförande passar drinken in i helgens tongångar och ska helst greppas mellan svartmålade naglar. Dessutom har Edgar namnsdag idag. Skål Edgar!

The Nevermore

4 cl gin

2 cl Opal Nera

2 Crème de Violette

2 cl citronjuice

Skaka med is och dubbelsila ner i ett kylt martiniglas.

(Eget recept.)

Corsair Cocktail

När en cocktail ska göras från grunden är det lätt att måla in sig i ett geografiskt hörn. Dels för att det är en kul lek med klyschor, men det är också framgångsrikt sätt att få en drink att kännas logisk. 

Därför borde Corsair Cocktail vara ett totalt kaos. Här finns rom från Guyana, en amaro från Italien och rabarber från någon svensk rabatt. Zucca (en till souvenir från Sardinien) är förresten gjord på just rabarber, men kinesiska sådana, och rommen är speciellt blandad för att passa skotska (!) smaklökar. Och vi toppar denna röra med lite left-overs från förra inläggets tikidrink.

Men alltså, vilken drink... Vilken helhet. Vilken upplevelse. Jag hävdar blygsamt att det är en av dom bästa cocktails som skapats i det här köket. Och det, mer eller mindre, helt freestyle. 

Zucca påminner om Punt e Mes. Den är mörk och rökig med mycket bitterhet och matchar den brända och annars lite trista karaktären hos budgetrommen O.V.D. (Old Vatted Demerara). Frisk citrus, sötsyrlig rabarber och varma kryddor bubblar under den hårda ytan. Överlag lutar vi åt det bittra hållet igen, men det märks främst i eftersmaken och är viktigt som krona på verket. 

Efter den här drinken finns det inga rabarber kvar i frysen, så det lär inte bli några fler Corsair Cocktail förrän i vår. Och det är faktiskt för jävligt.

Corsair Cocktail

4 cl O.V.D.

4 cl Zucca

2 cl citronjuice

2 cl rabarbersyrup

1 cl apelsinjuice

1 cl Donn's Spices #2

Skaka allt med is och dubbelsila ner i ett kylt cocktailglas. Garnera med citronskal.

(Eget recept.)

Nui Nui

Nu har vi badat höga fizziga drinkar ett tag och vår efterlängtade hemkomst till bambuväggarna och iskrossaren bör självklart firas med någonting helt ultratiki istället. Särskilt som dessa bambuväggar snart är på väg in i förrådet för vintervila. 

Nui Nui är en riktig rombomb och en typisk Don the Beachcomber-skapelse. Ingredienserna är många, men blygsamt tilltagna. Lägg märke till hur övriga komponenter inte ens tillsammans mäter upp till mängden rom. Det var så Donn Beach skapade sina komplexa lager av smaker som la grunden för en hel skola tropiska drinkar: Små noggrant uträknade detaljer tar fram det bästa ur rommen istället för att begrava den under någon enorm fruktsmoothie.

Originalreceptet kräver, som många andra tikidrinkar, Virgin Island rum. Det finns inte på bolaget och är svårt att hitta alls i Europa. Men gråt inte. Rom från Amerikanska Jungfruöarna var (och är fortfarande) helt enkelt ett substitut för den torra kubanska rommen Donn Beach aldrig på lagligt vis kunde bjuda sin gäster på efter handelsblockaden mellan USA och Kuba. Det är alltså kubanskt det borde vara. Eller varför inte Flor de Caña från Nicaragua som är kick-ass på området?

Jag har nämnt det någon gång förr, men vi tar det igen: Donn's Spices #2 innebär en del vaniljsyrup och en del pimento dram. Den kraftiga Nui Nui kräver alltså lite kökspyssel, men det ska en bra tikidrink göra. Belöningen är en djup och kryddig romdrink som ska serveras ur ett collinsglas, men jag har ju saknat mina tikimuggar så mycket...

Nui Nui

6 cl kubansk guldrom

1½ cl limejuice

1½ cl apelsinjuice

1 cl kanelsyrup

1 cl Donn's Spices #2

1 stänk Angostura Bitters

en redig strimma apelsinskal (ca 15x2 cm)

Mixa alla ingredienser (utom apelsinskalet så klart) med drygt 1½ dl krossad is på hög hastighet i fem sekunder. Häll upp osilat i ett collinsglas och fyll eventuellt upp med mer is. Sänk ner apelsinskalet i drinken och låt en bit hänga över glasets kant. 

(Recept från Sippin' Safari, Jeff Berry, 2007.)

Quickie #3

Yes, it's true. Efter påtryckningar från allmänheten (du vet vem du är) finns undertecknad nu på Instagram: kafkalatte

Bologna Highball

Jag spenderade nyligen en vecka på Sardinien och gjorde saker som en turist gör i Italien; till exempel storkna på ost och salsiccia innan middag och prova beska drycker. Vi vet nu att amaro inte är ett kärleksord på latin, utan betyder bitter på italienska och sammanfattar ett brett spektrum smutsbruna likörer som smakar konstigt och kantigt. Så Jägermeister, Gammel dansk och Unicum faller visserligen under samma rubrik, men det är i Italien det stora utbudet finns. Många är obskyra och etiketterna är allt annat än stilrena.

Den som följer Kitchen Shamanism kanske minns mina första stapplande steg med Punt e Mes och Fernet Branca. Sedan dess har jag blivit vuxen och förstått att livet behöver vara lite bittert. En av souvenirerna jag tog med mig hem från ön var en flaska Amaro Montenegro. Den härstammar inte det minsta från Sardinien utan tillverkas i Bologna. Här är det bittra inslaget ganska tillbakadraget och ger rum för torkade apelsinskal och kryddor som uppfattas lite jul-ish. Amaro Montenegro gör sig bäst med bara en massa is, men passar också i en tämligen enkel highball där den lätta karaktären inte försvinner.
Med mycket fokus på apelsin, utan att innehålla ett uns juice, är Bologna Highball är en snäll drink med låg alkoholhalt och faktiskt så o-bitter att jag var tvungen att stänka i lite extra strävhet. Dessutom blev det den sista drinken på Granny's Gästgifveri, för nu har vi äntligen fått komma hem igen!

Bologna Highball

¼ apelsin, skuren i mindre bitar
6 cl Amaro Montenegro
2 cl orgeat
1 stänk Angostura Orange Bitters
12 cl ginger ale

Varva apelsin med iskuber i ett highballglas och bygg på med Amaro Montenegro, orgeat och bitters. Fyll upp med ginger ale och rör om hastigt.

(Eget recept.)

Bermuda Triangle Buck

Vi inleder det här inlägget med att ursäkta för två saker: Det allmänt tröga flödet på Kitchen Shamanism och ökningen av höga och kolsyrade drinkar. Det har sin enkla förklaring i att vi fortfarande inte kunnat flytta hem igen efter röret som sprang läck i badrummet. Det är inte så att vi på något vis har det dåligt på vår tillfälliga adress, men det är inte mitt kök, inte mina glas och inte min is. Syrups och infusioner får vänta tills vi kommer hem, och när det är dags för en drink blir det något som kräver få förberedelser. Eller inga alls.

Bermuda Triangle Buck är en sån drink. Nu är den inte en buck i ordets rätta bemärkelse, men det var liksom vad som lät käckast. Den här drinken handlar bara om plommon och root beer i kombination. Tonerna i Bermudas nationalrom Gosling's Black Seal påminner redan om just root beer och bidrar mest med styrka i kompotten istället för att sticka ut. Så även utan alkohol är detta säkert en förträfflig mocktail.

Välj ett stort och mycket moget plommon för det ska lysa igenom och du får en snabb romdrink som placerar sig någonstans mellan klassiska groggar som Cuba Libre och Dark 'n Stormy, men med en överraskande fruktig karaktär. 

Bermuda Triangle Buck

1 stort urkärnat plommon

6 cl Gosling's Black Seal

2 cl limejuice

2 cl sockerlag

2 stänk grapefruit bitters

6 cl root beer

Muddla plommonet... nej, gör total slarvsylta av plommonet i en shaker. Fyll på med rom, limejuice, sockerlag och bitters. Skaka med is och dubbelsila över iskuber i ett collinsglas. Toppa med root beer och rör om hastigt. Garnera med mynta.

(Eget recept.)

Carolina Cooler

Jag har en begagnad t-shirt. Eller jag har väldigt många, men just den här är liksom Thee Vintage T-shirt. Jag tror jag köpte den 2005. Trycket är blekt och tyget så mjukt och urtvättat att det nästan är genomskinligt. For peach's sake... you're gonna love South Carolina, lyder texten ovanför ett par biffiga persikor. Tröjan ligger sedan en tid i garderobsmörkret och väntar på nya xs-dagar, men den dykte upp i huvudet när jag försökte komma på något att göra av en konstig majswhiskey.
Mellow Corn smakar till viss del som man väntar sig av en amerikansk whiskey, men är torrare än bourbon och snällare än rye och har en ljus profil som är sjukt len för en sprit på 50 procents alkoholhalt. Den är helt okej att sippa solo och du kommer bli påmind om att du dricker en majsprodukt för nog fan finns det en touch av popcorn här. Men det är sin enkelhet som Mellow Corn vinner mest på och gör den till en utmärkt longdrinkbas.
Åter till frukten. Min likör från italienska Pallini smakar mycket persika och ganska lite socker. Hittar du en sötare persikolikör kanske du ska dra ner på sockerlagen eller utesluta den helt. Trots det långa formatet ska Carolina Cooler kännas rustik. Fruktsmakerna spelar fint mot ingefäran som ger lite strävhet och hindrar drinken från att bli översötad. Whiskeybasen ligger i bakgrunden och befäster den lantliga känslan. Har du redan en hammock, ett lapptäcke och en banjo är det bara den här drinken som fattas.

Carolina Cooler

5 cl Mellow Corn
4 cl persikolikör
2 cl citronjuice
2 cl apelsinjuice
1½ cl sockerlag
2 stänk Regan's No. 6
6 cl ginger beer

Skaka allt utom ginger beer med is och sila över iskuber i ett collinsglas. Toppa med med kyld ginger beer och garnera med en citronklyfta.

(Eget recept.)