Dead Man's Colada

Det är ett dilemma. Ibland blir jag sugen på en Piña Colada men jag tycker inte att det är en särskilt god drink. Den har precis rätt smaker för mig och jag har testat olika ingredienser med olika proportioner, men det är alltid något som får drinken att skära sig illa och bara bli en oharmonisk soppa. 

Kan man göra en Piña Colada som är allt annat än en Piña Colada? Ja, namnet betyder ju ungefär silad ananas, och så länge ananasen består (och den är silad) borde det ju vara en slags Colada. Eller hur?

Dessutom var jag på cowboyhumör och ville ha lite south of the border-feeling i drinken. Och ay caramba! Det här blev ju succé. Den påminner om en klassisk Piña Colada i utförande men har ingenting att göra med den blaskiga mjölk-och-Malibu-mixen en är van vid. Här finns djup, balans, mogna smaker och en lite uppkäftig karaktär. 

Den brända garneringen får du till genom att strö råsocker över en ananasskiva och gå lös med brûléebrännare. Sockret blir hårt och sitter ganska löst på frukten, så ta det varsamt när du skär ett snitt i skivan för att skorpan inte ska lossna. Trä den försiktigt på glaset, sök Ennio Morricone på Spotify och börja sippa Dead Man's Colada.

Don Miguel Rojo, I wanna talk to you.

Dead Man's Colada

6 cl reposado tequila
8 cl ananasjuice
2 cl Kahlúa
2 cl limejuice
2 cl kaffegrädde
1½ cl råsockerlag
2 stänk Aztec Chocolate Bitters

Skaka med is och sila över krossad is i ett dubbelt rocksglas. Garnera med en bränd ananasskiva.

(Eget recept.)

Havana Banana

Anledningen till att jag om och om igen refererar till Jeff Berrys böcker är enkel: Berry har ungefär gjort för tikidrinken vad Jesus gjorde för Lasaros. Mängder av utdöda drinkar har återupplivats genom honom och tikiscenens en gång så hemliga recept har avslöjats på ett nästan arkeologiskt sätt. Bland Berrys geniala böcker, som på olika vis fokuserar på exotiskt drickande, finns ett svart får - den tunnare Taboo Table från 2005. 

Istället för att handla om rom och drinkar koncentrerar sig Taboo Table på maten som serverades på dom låtsaspolynesiska restaurangerna under 1900-talets mitt. Receptsamlingen håller inte samma höga kvalitet som resten av Berrys böcker och man märker att han inte är en lika entusiastisk kock som mixolog. Men efter att ha gått igenom förrätt, varmrätt och dessert (det bästa kapitlet) kommer det trots allt ett kort avsnitt med drinkar. Och här kan man känna en viss desperation urvalet. Det är som att drinkarna som avpolletterades när cocktailguiderna Grog Log och Intoxica! skrevs fick fylla ut Taboo Table istället.

Där hittar vi Havana Banana som i linje med bokens övriga drinkar känns mer Magaluf 1988 än det mustiga Karibien, men vi får veta att den visst är originaltiki från restaurangen The Warehouse i Marina Del Rey, Kalifornien, tidigt 70-tal. Drinken är faktiskt inte så dålig som man väntar sig. Den är kanske inte ämne för analys. Den smakar banan, ananas och kokos, liksom. Men även om den råkar vara lite platt och förutsägbar så är det åtminstone kul smaker i den här flytande fruktsalladen. Det är en bra tropisk longdrink för den där personen i ens vänskapskrets som fått för sig att att drinkar inte får smaka sprit, men gärna mycket socker. Och om stämningen känns lite stel faller det sig väl helt självklart att fråga: Vill du ha en Havana Banana?

Havana Banana

4 cl vit kubansk rom

4 cl bananlikör

18 cl kokos- och ananasjuice

Skaka med is och sila upp över iskuber i ett highballglas. Garnera med en apelsinskiva och ett cocktailbär.

Hell on the French Riviera

Mon Dieu.

Efter att ha spenderat ett drygt år med bocka av namn på listan över måste-ha-flaskor har jag kommit fram till en av dom mest esoteriska dryckerna hittills. En kanske känner igen grön Chartreuse från sin farmors barvagn. Ni vet, den där dunderstarka gräsfärgade likören gjord i ett franskt kloster på 130 (!) ingredienser som är så superhemliga att bara två munkar åt gången får känna till den exakta tillverkningen. Ja, det är störtlöjligt exklusivt, men så får man också betala för traditionen. Bara en halvflaska kostar 300 spänn på bolaget och med en sån centiliterkostnad vill man inte slarva bort sin Chartreuse i misslyckade blandningar. Jag var tvungen att ha en klar bild av vad jag ville med den här drinken. 

Det hade jag. Det skulle inte blir en stilren straight up, utan en kul och lång beachdrink där söderhavet möter den europeiska kontinenten. Och det är en tvåstegsdrink, så man måste börja med att göra...

Citronmelissyrup

1 dl socker

1 dl vatten

1 dl citronmelissblad, hårt packade

Värm socker och vatten i en kastrull utan att det kokar och rör om tills sockret löst sig. Hacka citronmelissen och rör ner i den varma lagen. Stöt bladen lätt med en sked mot kastrullens insida. Låt svalna under lock. Sila lagen genom en finmaskig sil och häll upp i en ren glasburk. Förvara i kylskåp.

Med citronmeliss, Chartreuse och en jordig rhum agricole är det ingen överraskning att det är en översvämning av örter i drinken. Det rundas av med frisk citrus och fyllig druvjuice innan kryddväxterna rikoschetterar och lämnar en lättare lakritsfinish som till och med jag tycker är behaglig. Hell on the French Riviera balanserar mellan kaos och ordning. Den lyckas vara tung och uppfriskande på samma gång, fruktig och krispig, förförisk och svekfull, färgstark och... ni fattar. Se bara till att den är ordentligt iskall. 

Hell on the French Riviera

4 cl Clément VSOP

3 cl citronjuice

2 cl grön Chartreuse

2 cl citronmelissyrup

10 cl druvjuice

Skaka med is och sila över krossad is en ett hurricaneglas. Garnera med ananas och vindruvor. 

(Eget recept.)

Tapa Punch

Tapa Punch är historiskt intressant för att den sägs vara den första drinken som pryddes med ett litet pappersparasoll. Ur ett mycket kortare historiskt perspektiv är den också intressant för att den är en av få drinkar jag förpassat till diskhon. Vi återkommer till varför.

Tapa Punch blandades av legendaren Harry Yee på Hilton Hawaiian Village i slutet av 50-talet. Tyvärr blev inte drinken lika seglivad som paraplyet han stoppade i den. Jag har bara hittat två väldigt anonyma recept som säger sig utgöra Tapa Punch: Ett på Webtender Wiki och ett på CocktailDB. Recepten skiljer sig på punkten att det ena inkluderar sodavatten - annars är dom lika flummiga. Båda menar att en Tapa Punch innehåller (anpassat till våra mätglas) tre centiliter limejuice OCH fem centiliter citronjuice. Detta mot en (1) tesked socker! Syrligt var bara förnamnet. Det var så surt att jag blev orolig för frätskador på inre organ.

Själva rommen var också en otydlig sak. Att det skulle vara en Demerara gick inte att misstolka, men merparten nämns bara som gold rum. Vilken då? Jag testade med en torr rom av kubanskt snitt och det var allt detta som ledde min Tapa Punch rakt ner i slasktratten. Resutatet var platt, helt utan sötma, surt som stryk och bara odrickbart. 

Till mitt andra försök med Tapa Punch har jag formulerat om receptet drastiskt. Syran är halverad och strösockret är utbytt mot mer skakvänlig lag. Jag skippar sodavattnet för att hålla drinken koncentrerad och rommen, påstår jag, ska vara jamaicansk. Det blir en djupare feeling så. Den påminner om andra tikidrinkar, men har ett fruktigt gästspel av persika. Och du kommer inte vilja hälla den i vasken.
Med modifieringarna är det kanske inte ens en Tapa Punch längre. Å andra finns det skäl att ifrågasätta grundreceptets äkthet. Har någon varit full och skrivit fel? Är det ett practical joke eller var originalet verkligen en sån katastrof? Parasollet är i alla fall på plats.

Tapa Punch

4 cl jamaicansk guldrom
2 cl demerararom
2 cl persikolikör
2 cl limejuice
2 cl citronjuice
2 cl sockerlag

Skaka allt, utom sodavattnet, med krossad is. Häll upp osilat i en tikimugg och dekorera med ett cocktailparaply. 

Sombre Reptile

Snabbdrinkar, som improviserats i desperation för att det är ont om tid eller för att jag behöver göra mig av med något som riskerar att förfaras, hamnar sällan på bloggen. Men i det här fallet blev det så bra att jag måste ge drinken ett namn och skriva några rader om den. Sombre Reptile kom till när det var bråttom till en kräftskiva och jag hade en ledsen grapefrukt som var på väg att halvruttna. 

För ett tag sen köpte jag en flaska Wray & Nephew White Overproof  för att jag läst att den ska vara en flitig utsugare av smaker i egna inläggningar och särskilt lämplig att göra falernum på. Annars fattade jag inte riktigt vad jag skulle göra med den, för det är inte en jättetrevlig upplevelse att skruva av korken på Jamaicas populäraste vita rom. Den är knappast en sipprom och absolut ingen sniffrom. Den luktar skarpt och märkligt. Smaken är dock bättre. På hela 63 procents alkoholhalt finns det naturligtvis en redig bränna, men också fina distinkta vaniljtoner. 

Wray & Nephew visar vara utmärkt att mixa med grapefrukt. Övriga ingredienser tillsätts med diskreta mått för att ge karaktär utan att kväva vaniljtonerna och alkoholbrännan jämnas ut till att vara värmande istället för svidande. Ser drinken futtig ut? Med en så stark rom räcker två små centiliter lång väg. Och så känns det sofistikerat att servera den som en enkel on the rocks-cocktail.

Sombre Reptile

2 cl Wray & Nephew White Overproof

2 cl grapefruktjuice

1 tsk limejuice

1 tsk falernum

1 tsk orgeat

Skaka hastigt med is och dubbelsila över iskuber i ett whiskyglas.

(Eget recept.)

Guava Daiquiri

Någonstans hörs Hemingways plågade spöke när vi kallar det här en daiquiri. Den innehåller inte en milliliter rom. Hur kunde det hända?

Kelbo's var en mindre restaurangkedja med tidstypiskt Hawaiitema i Los Angeles under mitten av 1900-talet. Där arbetade en ung Francis Ford Coppola som diskare (men fick sparken) och Kelbo's är idag främst ihågkommet för sina spare ribs och exotiska drinkar som dom själva kallade Tropkols. Dessa Tropkols var i flera fall rena plagiat av etablerade tikidrinkar, men mixologerna bakom Kelbo's bytte gärna ut rommen mot vodka eller gin för en, enligt dom själva, större, mer spännande och varierad upplevelse.

Eh?

Så även om Kelbo's bröt mot daiquirins grundlag valde man att behålla namnet och deras vodkadrink med guava såldes som just Guava Daiquiri. Etiskt eller inte - tack vare guavans speciella smak blir det ändå en god cocktail med tjusig lyster och förvånansvärt stor karaktär för att vara vodkabaserad. Och vill du absolut blanda din Tropkol på rom så, för all del, gör det och låt Papa vila i frid. 

Guava Daiquiri

6 cl vodka

4 cl guavanektar

2 cl limejuice

1 cl bananlikör

Mixa alla ingredienser med en dryg deciliter krossad is på hög hastighet i 5 sekunder. Häll upp i ett dubbelt rocksglas och fyll upp med mer krossad is. Garnera med valfria frukter. 

(Recept från Sippin' Safari, Jeff Berry, 2007.)

Nautilus

Kitchen Shamanism har hittills haft ett återhållsamt förhållande till tequiladrinkar och det har sin naturliga förklaring. Visst smakar en Margarita eller en Tequila Sunrise (jag råkar gilla dom) helt okej på en budgetsprit direkt från bolagshyllorna, men det finns alltid något där som lockar fram dåliga minnen. Alla som överlevt ett eller flera tequilarace under ungdomen vet precis vad jag menar, och jag kan bara säga att efter valborgsmässoafton 2001 skulle en flaska Sierra med sin lilla sombrero aldrig bli densamma för mig. Lägg även till en incident på Kolingsborg något år senare när jag nös rakt ner i mitt shotglas, fick tequila och salt i ögonen och trodde på allvar att jag skulle bli blind. 

Inte ens en billig tequila är särskilt billig i Sverige. Ändå är det värt att lägga lite extra pengar på en produkt av 100% agave, för det är först då man inser att tequila inte behöver vara ens vanliga halsbränna. Dessa lite dyrare sorter har kryddigheten och halmkaraktären vi förknippar med drycken, men är inte så brinnande att vi instinktivt måste hugga tag i en citronklyfta för att det helt enkelt smakar så obehagligt. Tequila ska smaka agave och inte glödande kol.

Nautilus är döpt efter bläckfiskfamiljen vi på svenska kallar pärlbåtar och återfinns i Trader Vic's Bartender's Guide Revised från 1972. Med tanke på Nautilus upphovsman, plus att den serverades ur en särskild snäckformad mugg (som finns illustrerad i boken), måste vi kunna klassa den som tiki. Och visst blir man lite glad när man hittar en tikidrink på bara tre ingredienser? När man skummar igenom Bartender's Guide ser man också att Trader Vic inte var rädd för tranbärsjuice. Cosmofobikerna sätter hjärtat i halsgropen, men Nautilus är en enkel och trevlig longdrink om den görs på bra tequila. Trader Vic nämner över huvud taget inte mycket om garneringar i sin bok, men jag tycker att en ananasskiva och en körsbär, Singapore Sling-style, blir dekorativt.  

Nautilus

5 cl tequila

5 cl tranbärsjuice

2½ cl limejuice

(Undertecknad föreslår även ett stänk sockerlag om man tycker drinken verkar för torr.)

Skaka med is och sila över iskuber i ett collinsglas eller en nautilusmugg. Garnera med ananas, ett cocktailbär och mynta.

Fruktstund: Hallon

Ja. Hallonet är en frukt. En väldigt pytteliten frukt och det är helt okej att kalla den bär. Jag tror inte att hallon behöver beskrivas närmare för någon. Poängen med den här fruktstunden är snarare att påminna om att det är i detta nu som hallonen ska ätas.
Det går att köpa sig bra odlade hallon för en onödigt dyr peng under sommaren om måste ha just stora, rosa och relativt maskfria bär, men den som kan koppla bort sitt estetiska sinne, och främst vill åt smaken, har sällan långt till närmsta skogshallonbuskage.
Jag är torsk på självplock och har ett "hemligt" hallonställe som jag försöker besöka varje sommar. På grund av torkan fanns det dock i år inte en levande buske kvar när jag kom dit, så jag fick söka mig till dom mer uppenbara hallonställena utmed cykelvägarnas skuggpartier. Dom bästa bären frodas längst in i snåren tillsammans med brännässlor och mängder av insekter. Jag är en sån människa som blir panikslagen så fort en geting hörs i närheten, så man kan säga att hallonplocket inte blev årets fridfullaste stund.
Hallon förknippas kanske inte med "findrinkar", men om vi inte tar oss själva på så stort allvar för en stund så är det bara att erkänna att dom förmedlar sommar på ett härligt friskt och lagom sött vis. Muddlade i smashdrinkar eller bara pureade med bubbelvin - med hallon kommer man långt på enkla medel. Det går också att göra en fint röd syrup på bären som kan användas som ett alternativ till grenadine.
Importhallon under resten av året ska undvikas. Frysta bär är i så fall bättre. Men framför allt: Just nu, i månadsskiftet juli-augusti, finns det utsökta vildhallon i vartannat dike. Det följer med någon äcklig spindel och ett par larver, men se det som lite proteinberikning i drinken. Eller sylten, för all del.

Raspberry Mojito

½-1 dl färska hallon (efter smak)
en näve myntablad
5 cl vit rom
2 cl limejuice
2 cl sockerlag
6 cl sodavatten

Muddla mynta och hallon i ett tumblerglas. Häll över rom, limejuice och sockerlag. Fyll upp med krossad is. Rör om hastigt och toppa med sodavatten.