The Broken Banjo

Oh boy. Det är sent på alla helgons afton. Jag har jobbat i 13 timmar och är mer intresserad av att sova än att pressa fram ett blogginlägg. Jag läste någonstans att bloggare inte har några deadlines, men det har vi faktiskt  och dom kallas storhelger. 

I veckan har jag arbetat på att få ihop en bra allhelgonadrink. Skräcktemat kändes redan bränt med Freudstein och Headhunter, men pumpor har blivit en höstlig besatthet hos mig och The Broken Banjo handlar mer om smaken från en urgröpt Jack-o-Lantern än att skrämmas.

Egentligen ville jag göra Peter, Peter, Pumpkin Eater från Imbibe Magazine, men den innehåller pumpkin butter och jag har ingen aning om vad det är. Men med en pumpasyrup efter förra årets recept får vi en nedskalad lantligt variant av nämnd drink som inte bara passar till Halloween eller vad man nu kallar det, utan hela hösten ut.

Och nu! Nu går jag och sover.

The Broken Banjo

4 cl Applejack

1 cl Pumpkin Spice Syrup

1 cl portvin (tawny)
2 tsk citronjuice

1 stänk Regan's No. 6

Skaka med is och sila upp i et kylt cocktailglas.

(Eget recept.)

Woolly Sweater

Det har blivit höst. Eller det har varit höst ett tag, men jag har liksom inte tänkt på det eftersom att dagstemperaturen är ungefär lika hög nu som den var låg i somras. Men det ÄR höst och det ÄR dags att börja tänka på nya smaker. Man kommer visserligen undan med tiki året om tack vare värmande kryddor i iskalla drinkar, men just nu är jag ute efter något som verkligen personifierar årstiden. Och jag älskar smaker som jag kan plocka själv precis utanför dörren (det händer sällan med ananas), så att experimentera med rönnbär föll sig helt självklart.

Rönnbären har en svårplacerad smak: Inte särskilt bäriga, utan sträva, träiga och nästan lite för naturnära. Så pass att man undrar om dom verkligen är ätliga. Men med ett dygn i frysen, extra socker och en bra partner (gärna äpple) blir dom en otämjd positiv överraskning.

Vi måste inte rada upp ett eget recept för rönnbärssyrup. Jag gjorde den enkelt med lika delar socker, vatten och bär (som varit frysta i minst 24 timmar) som jag stötte lätt sönder i en kastrull under uppkok. Massan fick svalna under lock och sedan silas genom en finmaskig sil. Lagen blir ganska grumlig och behöver skakas upp rejält när den ska blandas.

Det var frestande att kasta in lite bittert och lite kryddor i Woolly Sweater och jag gjorde det, så klart, men nä.... Det är just det där okomplicerade och jordnära som gör att den här bourbondrinken smakar ungefär som ett träd fullt av brandgula höstlöv ser ut. 

Öhm. Ja. Pekoral. God natt.

Woolly Sweater

6 cl bourbon

2 cl rönnbärssyrup

1 cl Berentzen Apfel

1 cl citronjuice

2 stänk Urban Moonshine Maple Bitters

Skaka våldsamt med is och finsila ner i ett kylt cocktailglas. Garnera med färska rönnbär. 

(Eget recept.)

Headhunter

Så här i allhelgoweentider kan det vara på plats att påminna sig om att tropiska drinkar inte bara är surf och bastkjolar, utan lika mycket voodoo, spökskepp och kannibaler. Den mörka och primitiva sidan av tiki manifesterar sig genom ruffiga dekorationer, keramiska muggar i form av vulkaner och zombies, och drinknamn som Scorpion och Shrunken Skull. 

Headhunter uppstod på Hawaii Kai i New York på 60-talet och har både namnet och dryckeskärlet för en bra halloweentikidrink. På sätt och vis påminner den om en Zombie, fast med mer frukt och mindre krydda, och en zombie är vad du förvandlas till när drinken är avslutad. Det här är ulv i papayaskal.
Headhunter är trixig att mäta upp redan i sina imperialistiska mått, och det blev inte mindre spretigt efter en centiliteranpassning. Jag har gjort några pyttesmå ändringar - dels för att förenkla uppmätning och dels för att jag faktiskt tyckte att drinken först var för alkoholstark. Med en smula mer lime och papaya blir Headhunter lite mindre en käftsmäll och man minns den som en god drink istället för att inte minnas den alls.

Headhunter

4½ cl demerararom
3 cl Lemon Hart 151
2 cl kubansk guldrom
4 cl limejuice
4 cl papayanektar
2 cl honungslag
1½ cl persikonektar

Mixa med en dryg deciliter krossad is på hög hastighet i 5 sekunder. Häll upp osilat i en tikimugg fylld med iskuber.

(Recept från Beachbum Berry Remixed, Jeff Berry, 2010.)

MxMo CII: Spooky Sips // Freudstein

Mixology Monday is back with a theme that really warms an old goth's heart: Spooky Sips! Let this month's host, JFL of the great Rated R Cocktails blog, explain what a spooky sip might be in his announcement post. For myself, I prefer creepy in theory over brain hemorrhage shots and, as an exploitation cinema junkie, how could I not make a Zombie drawing inspiration from the good times when zombies actually were living dead drones and not rabid disease carriers or whatever they are today? (Sorry 28 Days Later, you were the best in 2002, but you simply killed the genre.)

Before drinking, let's head back to the turn of the millenium. At the age of 16 I rented a videotape labeled House by the Cemetary (1981). I had already seen direction Lucio Fulci's The Beyond, which I found oddly haunting and poetic in all its graphic ugliness and I still consider it a masterpiece of its subgenre (that is Italian produced zombie films of the early 80's), but watching hus House by the Cemetary was a life-changing event. That's when I learned that flaws are sometimes an important part of a cinematic experience. 

The front of the VHS cover had absolutely zero to do with the story, and movie itself contained, among its dubious highlights, an over-the-top bat-slashing scene, a church organ porno soundtrack and the most annoying poorly dubbed little brat ever recorded in subcultural history - all along the usual strained acting and an completely incoherent plot.

But House by the Cemetary is also thoroughly bleak and creepy, and builds up a nightmarish atmosphere. Lucio Fulci clearly had visions, but not the resources to put them together properly. You have to accept these films for what they are, as well as love them for what they could have been.

I'm drifting away. Back to the booze.

Even though House by the Cemetary isn't technically a zombie flick, I namned this Zombie-esque drink after its antagonist Dr. Freudstein. I started out with the easy-to-make mid-century version of the Beachcomber's Zombie and ended up with a 10+ ingredients drink (it only happened) less fruity, but with more warm spices fitting to the season.

Of course, we need to put something Italian into the mix to honour Lucio Fulci, Ruggero Deaodato, Dario Argento and those other maestros of their own niches. Cynar works wonders with these rich spices, but only in a pinch for the earthy flavor - I wouldn't want a bitter Zombie.

For additional screams (and I swear, this too only happened) everything is topped with tiki friendly Horror Infused Bitters from Horror in Clay, who also makes some cool Lovecraftian mugs and barware. 

There is a lot going on in the Freudstein. The flavors are deep and the alcohol content is high. Approach with caution and have a proper meal before drinking. 

That's all for now, children. See you next Halloween when we make a cocktail out of Cannibal Holocaust. 

Freudstein

1 oz. gold Cuban rum

1 oz. Demerara rum

1 oz. Lemon Hart 151

1 oz. Don's Mix*

1 oz. lime juice

¼ oz. Cynar
¼ oz. ginger syrup
¼ oz. pimento dram
¼ oz. simple sugar syrup
6 drops Pernod
tsp. grenadine
dash Horror Infused Fiendishly Tropical Bitters

Shake with crushed ice and pour unstrained into a tall glass. Add more ice to fill and garnish with a  rosary.

(*Don's Mix: 1 part cinnamon syrup to 2 parts white grapefruit juice.)

Cherry Blossom Punch

Efter Cobra's Fang letade jag efter fler recept som med fassionola och vände mig motvilligt till Don the Beachcomber's Little Hawaiian Tropical Drink Book (med betoning på little) som delvis skrivits av Donns änka Phoebe Beach. Det låter lockande autentisk, men så mycket inspiration får man inte ut av den här pinsamma pamfletten. Dom små sidorna är fulla av slushiga poolbardrinkar som sällan bär spår av Donn Beachs robusta blandningar. Boken vimlar också av felstavningar och instruktioner som är helt out of whack. Min personliga favorit är drinken med typ en och en halv deciliter 7Up som du blandar i en elektrisk mixer OCH SKAKAR DEN. Antingen höll mästaren recepten hemliga även för sin familj eller så testkörde dom två författarna alla inkluderade drinkar och boken är bara svaret på frågan Vad hände egentligen i natt? Så illa är det.
Det finns exakt två drinkar häri som jag varit villig att prova: Ovan nämnda Cobra's Fang och Cherry Blossom Punch. Cherry Blossom Punch är en klarröd och körsbärsbetonad longdrink som smakar ljuvligt, men inte Beachcomber. Och här kommer en tvist: Slå upp sidan 105 i Jeff Berry's Sippin' Safari och studera menyn från 60-talets Aku-Aku Restaurant så finns där en Cherry Blossom med nästan identiska beskrivningar av drinken själv och körsbärsblom vid Fujis sluttningar som dom vi finner i Hawaiian Tropical Drink Book. Se där.
Den lilla hawaiianska drinkboken är bara ett mysterium för mig, men Cherry Blossom Punch, var den än kommer ifrån, är  trots allt en godbit. Det fina är att den lyckas få ett djup samtidigt som den är helt okomplicerad. Sen var det dessa märkliga beskrivningar. Receptet avslutas med 2 dashes each Angostura bitters - foam. Citat slut. Vilket skum vågar jag inte ens fundera över, men när det gäller aromatiska bitters är dom inte oumbärliga i en sån här cocktail och två stänk är för mycket - ett räcker fint bara för att just Angostura följer upp körsbärssmaken snyggt. Ett litet drinkparaply är däremot livsnödvändigt.

Cherry Blossom Punch

6 cl vit kubansk rom
2 cl limejuice
1 cl fassionola
1 cl Hawaiian Punch
1 cl grenadine
1 stänk Angostura Bitters

Skaka med krossad is och häll upp osilat i ett squallglas. Garnera med ett pappersparasoll.

(Recept från Don the Beachcomber's Little Hawaiian Tropical Drink Book, Phoebe Beach & Arnold Bitner, 2004.)

Astro Aku Aku

Astro Aku Aku är en sån där drink jag längtat efter att få prova, men inte haft dom rätta ingredienserna. Problemet var inte några obskyra bitters eller en budgetspräckande rom, utan helt enkelt att jag inte kunde hitta aprikosnektar någonstans. Det fanns visserligen aprikos i en massa blandade fruktdrycker, men jag skulle ha en som smakade aprikos och ingenting annat. Det såg helt kört ut men plötsligt, från ingenstans, stod ett gäng tyska 1,5-liters tetror av no-name-märke i butiken där jag köper cigg på lunchrasten.

En procent av den här stora efterlängtade förpackningen gick åt till en Astro Aku Aku. Så fungerar det i tiki. Man kan behöva lägga ner både tid och kraft på att finna eller själv tillverka en ingrediens som man egentligen behöver ytterst lite av. 

Är det värt det? Absolut. I detta fall gör den lilla skvätten aprikosnektar underverk i en modern tikidrink. Receptet är Jeff Berrys eget och bygger upp en fantastisk longdrink. Aprikos och falernum ligger i bakgrunden, medan papaya och frän Lemon Hart är mest framträdande. Den smakar extra fint ur en maoimugg.

Astro Aku Aku

4½ cl kubansk guldrom

3 cl Lemon Hart 151

4½ cl limejuice

3 cl papayanektar

2 cl sockerlag

1½ cl falernum

1½ cl aprikosnektar

1 stänk Angostura Bitters

Mixa med 1½ dl krossad is i 10 sekunder. Häll upp osilat i en tikimugg fylld med iskuber.

(Recept från Beachbum Berry Remixed, Jeff Berry, 2010.)

Port Light

Tiki är mycket rom, men inte bara rom. Vodkan slinker som bekant lätt ner i dom tunnare drinkarna och tequila ger ananasjuicen ett hett temperament. Den gamla skolans tiki kryllade däremot inte av bourbondrinkar, men dom dom fanns och vid sidan av Eastern Sour är kanske Port Light en av dom mest kända.
Port Light, tillsammans med sin bror Starboard Light, förekom i lätt varierade former på ett flertal tikibarer och serverades, på till exempel Trader Vic's, ur särskilda mariner tumblers: Röd för babord, grön för styrbord.
Receptet vi blandar efter här kommer från Kahiki - en enorm polynesisk supper club i Columbus, Ohio, som mer liknade en mindre by än en restaurang. Två gigantiska påsköstatyer vaktade vid ingången som ledde in i en artificiell regnskog - komplett med åska och blixtar.
Tikivågen ebbade ut under 60-talet, men Kahiki blev en seglivad verksamhet om än genom olika ägare. Först år 2000, tre år efter att Kahiki hamnat i det amerikanska registret över historiska platser, stängde restaurangen för gott och rivningsarbetarna fick lyfta på taket för att få ut det enorma maoihuvudet som varit den öppna spisen.

På Kahikis cocktailmeny under storhetstiden fanns, utöver drinkar med lockande namn som Malayan Mist och Smoking Eruption, Port Light som med sin enkla blandning av välbekanta tikiingredienser gör bourbon lika självklart i en tropisk drink som en Old Fashioned. Söt, syrlig, potent och fruktig som en tikidrink ska vara. Röd och fin är den också, så varför gömma den bakom någon keramisk mariner tumbler?

Port Light

6 cl bourbon
4 cl citronjuice
2 cl passionsfruktsyrup
1 cl grenadine

Mixa med 2½ dl krossad is på hög hastighet i 5 sekunder och häll upp osilat i ett dubbelt rocksglas.

(Recept från Beachbum Berry's Grog Log, Jeff Berry, 1998.)