Skipper Kent Planter's Punch

Planter's Punch är ingen drink - det är en filosofi. Mottot lyder: One of sour, two of sweet, three of strong and four of weak. Enligt den 200 år gamla jamaicanska traditionen översätts det: En del lime, två delar socker, tre delar rom och fyra delar vatten. Så det finns ett originalrecept, men...

Donn Beach tog till sig Planter's Punch som om det var hans eget barn och det fanns minst fem versioner av den på Don the Beachcomber's. Han skapade variationer utifrån originalet och bröt ner beståndsdelarna ytterligare. Lime fick sällskap av grapefrukt i den sura delen, sötman kunde komma från honung, falernum och grenadine tillsammans, och det starka var som vanligt en genomtänkt romblandning. Och framför allt hade han den goda smaken att frysa vattnet innan det blandades i drinken. Rivalerna hakade på och när tikibollen var i rullning hade nästan alla framstående pop-polynesiska restauranger en egen Planter's Punch på menyn.

Och där har vi Planter's Punch idag: Drinken utan recept. Surt måste inte betyda just lime och sött kan vara vanlig sockerlag, men lika gärna någon syrup eller likör eller både och. Stark förknippas med rom, men kan tekniskt sett vara vilken starksprit som helst, och svagt är alltså is i valfri form. Inte ens den gamla ramsan måste följas till punkt och pricka, utan måtten regleras försiktigt för personlig punch i punchen.

Frank "Skipper" Kent var en konstsamlande globetrotter, krögare och yachtägare som drev två överdådiga tikihak i 50-talets Kalifornien - Skipper Kent's Zombie Village i Oakland och en självbetitlad restaurang i San Francisco. Båda var knökfulla med marina och exotiska samlarobjekt från söderhavet som donerades till ett brittiskt museum vid ägarens pension. Skipper Kent Planter's Punch är en betydligt ljusare och folkligare skapelse än Don the Beachcomber's tungviktare, men ändå en fin och frisk sommardrink i den rådande värmeböljan. Den sura delen är redigt uppskruvad med sitt påslag av apelsinjuice och bakom väntar en diskret kakaosmak (sluta låtsas, jag vet att du gillar det). Och den visar hur varierad en Planter's Punch kan vara.

Skipper Kent Planter's Punch

3 cl vit kubansk rom

3 cl mörk jamaicansk rom

3 cl citronjuice

6 cl apelsinjuice

2 cl vit Créme de Cacao

Skaka alla ingredienser med en riklig mängd krossad is och häll upp osilat i ett highballglas. Garnera med apelsinskal och mynta.

(Recept från Beachbum Berry Remixed, Jeff Berry, 2010.)

Q.B. Cooler

Q.B. Cooler kunde blivit en av alla tikidrinkar som följde Donn Beach ner i graven om det inte varit för att den spelade en viktig roll i dramat om vem som var upphovsman till Mai Tai. Q.B. står för Quiet Birdmen som var namnet på det hemliga sällskap för pilotveteraner från första världskriget som drinken ursprungligen tillverkades åt innan den hamnade på Don the Beachcomber's drinkmeny. Att där också serverades en Mai Tai Swizzle är egentligen en pettitess - enligt dispyterna som uppstod ska det varit smakprofilen från Q.B. Cooler som Trader Vic "stal" och blandade sin Mai Tai som vi känner den idag. 

Vi kommer aldrig få veta hela sanningen kring Mai Tai, men efter att ha sippat på en Q.B. Cooler låter inte berättelsen orimlig, för nog fan smakar den nästan som Trader Vic's Mai Tai. Hur det är möjligt är däremot helt förnuftsvidrigt. Dom enda ingredienserna drinkarna har gemensamt är lime och rom, och det är inte ens samma rom!
Ändå talar vi inte om ett alternativ till Mai Tai. Q.B. Cooler är kryddigare och även om den är väl gömd i drinken så finns där en lätt apelsinsmak. Den bygger också på Donn Beachs karaktäristiska mix av multipla romsorter och är betydligt krångligare att göra, men om man har energin att mäta upp Q.B. Coolers digra innehållsförteckningen blir man belönad med riktigt fin tikihistoria att insupa. Bokstavligen insupa.

Q.B. Cooler

3 cl jamaicansk guldrom
3 cl vit kubansk rom
1½ cl demerararom
3 cl apelsinjuice
3 cl sodavatten
1½ cl honungslag
1½ cl limejuice
1 cl falernum
2 stänk Angostura Bitters
½ tsk ingefärssyrup

Mixa samtliga ingredienser på hög hastighet (ja, inklusive sodavattnet) med en dryg deciliter krossad is i fem sekunder. Häll över osilat i en tikimugg och fyll eventuellt upp med ytterligare krossad is. Garnera med mynta.

Hurricane

Jag hade planerat många drinkar inför semestern och Hurricane var inte en av dom. Men är det extrapris på passionsfrukt så är det extrapris på passionsfrukt och då får man kasta om lite i cocktailschemat.

Syrup av passionsfrukt etablerade sig tidigt i tikidrinkarna. Jag har en kommersiell (och billig) syrup från BarKing som jag tycker gör jobbet bra, men som vanligt klår färskt och hemlagat allt annat. Och att göra egen passionsfruktsyrup är inte svårare än att låta köttet och kärnorna från frukten dra i absolut nykokt sockerlag i ett par timmar innan dom silas av. Så varför inte oftare, om det nu är så enkelt? För att det är ingen underdrift att påstå att det går åt fyra eller fem passionsfrukter per deciliter sockerlag och det är inte värt att spräcka matkassan  för en syrup med så kort hållbarhet. 

Klassiska Hurricane uppstod på Pat O' Brian's Bar i New Orleans någon gång på 40-talet. Med närheten till Karibien var rom en överskottsvara efter andra världskriget och för varje låda whisky (som det istället var brist på) tvingades barägare att köpa ännu fler lådor fulrom av dom lokala distributörerna. Den massiva Hurricane var ett sätt att bli av med den mindre populära spriten.

Drinken har ändrat skepnad med åren - även på Pat O' Brian's. Den har spätts ut med fruktjuicer och dessutom gått och blivit illröd. Originalet blandades dock inte på mer än rom, passionsfruktsyrup och lime eller citron. Man brukar säga att spritbasen ska bestå av hälften ljus och hälften mörk rom, och med tanke på Hurricanes historia spelar det nog  inte så stor roll vilka sorter man skvätter i. Jag uppskattar en Hurricane på enbart mörk jamaicansk rom, men då tappar man å andra sidan den soliga färgen. Hur man än gör så är Hurricane en bra drink att testa sin passionsfruktsyrup i oavsett om den är hemlagad eller en onlinebeställning.

Hurricane

4 cl ljus rom 
4 cl mörk rom (förslagsvis jamaicansk)
3 cl passionsfruktsyrup
2 cl limejuice

Skaka samtliga ingredienser med is och sila över krossad is i ett hurricaneglas. Garnera med en limeklyfta och ett cocktailbär.

Brazilian Wax & Feathers

Lätt skadad av bloggandet har det blivit norm för mig att spana efter konstiga juicer och läskedrycker så fort jag behöver handla. Det är då man hittar sånt som Guaraná Antarctica.

Det gäckar med bilder om hur den antarktiska läsken kommit till genom polarexpeditioner och oljeriggar och protoplasmiska shoggoths som vaknade på kuppen. Men icke. Guaraná Antarctica kommer från det något varmare klimatet i Brasilien och ska vara landets näst populäraste läsk efter Coca-Cola. 

Jag vet inte vad jag hade väntat mig att den skulle smaka. Kanske körsbär, kanske något tropisk. Men den smakar mest som vanliga äpplen. Då den marknadsförs som energidryck ska den ha uppiggande egenskaper och möjligen påminner lite den om Red Bull om smaken inte var så söt och koncentrerad. 

Trots den lilla besvikelsen över den ospännande smaken ville jag blanda någonting med exotisk känsla av Guaraná Antarctica och framförallt följa upp det brasilianska med cachaça. Funkar det? Skapligt i alla fall. Cachaça lägger till en funky karaktär på det mesta och så även här, men Brazilian Wax & Feathers smakar också lite vanlig svensk söndagsäppelpaj. Det är ett märkligt möte som jag skulle vilja utveckla. Problemet är läskens korta gästspel i butiken jag köpte den i. Nu finns det inte en enda burk Guaraná Antarctica kvar i affären och tills jag hittar en ny får jag helt enkelt acceptera att det är drinkens betaversion som gäller. 

Brazilian Wax & Feathers

4 cl cachaça

4 cl grapefruktjuice

2 cl limejuice

2 cl mörk jamaicansk rom

1½ cl kanelsyrup

2 stänk Angostura Bitters

6 cl Guaraná Antarctica

Skaka alla ingredienser, utom läsken, med is och sila över krossad is i ett hurricaneglas. Toppa med Guaraná Antarctica. Garnera med ananas.

(Eget recept.)

Singapore Sling

Singapore Sling är en av dom där drinkarna som har återuppfunnit sig själv gång på gång på gång. Det begav sig på Raffles Hotel i Singapore för ungefär hundra och troligtvis hette drinken bara Gin Sling i barndomen. Sedan dess har det gått ett helt sekel av olika recept och inget är det andra likt. Tidiga artiklar kan beskriva en vanlig Collins med körsbärsbrandy och recept från 80-talet återger en alltigenom onaturlig blandning på sour mix och grenadine. 

Hur försäkrar man sig om att man blandar en äkta Singapore Sling? Egentligen är det lite omöjligt. Talespersoner från Raffles Hotel har till och med erkänt att det inte finns något autentiskt originalrecept kvar. Inkarnationen som serveras på hotellet idag har däremot hållit sig stadig sedan 70-talet och med cirka 40 år på nacken kan man nog enas om att det är så en Singapore Sling bör smaka, även om den är en kraftig modifiering av tidigare upplagor. Och det är faktiskt en riktigt bra drink.

Gin är underrepresenterat i tropiska drinkar och blir i sin torrhet ett fint bryt i en sån här fruktig historia. 70-talsreceptet har ett rejält påslag ananas, men det känns dumt att dränka sin Singapore Sling i juice. Det är inga skräplikörer som används och att inte låta dom lysa igenom är slöseri med pengar. Det är cocktailförfattaren Ted Haighs förbättring vi blandar här. Den innehåller lite mer gin och Cherry Heering, och betydligt mindre ananasjuice, men uppsättningen ingredienser ska vara densamma som på Raffles Hotel.

Singapore Sling

6 cl gin

6 cl ananasjuice

2½ cl limejuice

2 cl Cherry Heering

1 cl Cointreau

1 cl Bénédictine

1 cl grenadine

1 stänk Angostura Bitters

3 cl sodavatten

Skaka alla ingredienser, utom sodavattnet, med is och sila över iskuber i ett highballglas. Toppa med sodavatten. Singapore Sling garneras traditionellt med med ananas och ett rött cocktailbär.

Crab Key

För några helger sen spenderade vi lördagskvällen på soffan framför ett splittrat urval inaktuella filmer. Mellan The Mask och Gremlins visades Dr. No. Jag slutade imponeras av James Bond redan innan puberteten och kan inte påstå att jag hängde med i handlingen, men tre saker uppmärksammade jag: Agent 007 var på en tikibar i Karibien, någon sjöng Under the Mango Tree och någonstans låg en viktig holme som hette Crab Key. Jag konstaterade att Crab Key var ett utomordentligt namn på en tikidrink och började fila på vad man kunde ha i den istället för att bry mig om hur filmen slutade.

Den som faktiskt följer Kitchen Shamanism kanske ser att Crab Key är en Jungle Bird med Aperol istället för Campari och - för den där eländiga sångens skull - ananasen utbytt mot mango. Jag har också valt en ljusare rom för en lättare kropp. Den är lite mindre bitter än sin föregångare, men också lite mer boozy. Crab Key är liksom Jungle Birds vänligare lillebrorsa som just börjat gå till gymmet. 

Mangonektar? Hitta en som bara smakar mango (multivitamindryck är inte okej). Och räds inte för off-brands, utan kolla efter överskottspartier och i lågprisbutiker. Jag hittade mangonektar från en egyptisk tillverkare som på fullaste allvar heter EasyMuozuoooo. Innehållsförteckningen är groteskt Google Translate-översatt (Nej konstgörd cologne adderat), men den smakar massa mango och ingenting annat. 

Crab Key

6 cl Appleton Estate V/X
3 cl limejuice
2 cl Aperol
8 cl mangonektar
1 stänk Grapefruit Bitters

Skaka samtliga ingredienser med is och sila över krossad is i en tikimugg. Garnera med mango och mynta.

(Eget recept.)

Lonesome George

Lonesome George var den sista individen bland pintasköldpaddorna. Man fann honom 1971 på Galápagosön Pinta  när man trodde att underarten till jättesköldpaddan redan var utdöd på platsen. George flyttade in på Charles Darwin Research Station på en av provinsens större öar där han, efter decennier av misslyckade parningsförsök, dog den 24:e juni 2012 vid en uppskattad ålder på cirka 100 år. Han skrev aldrig på Facebook om hur ensam han var.

Ja, det är verkligen en tragisk utgångspunkt för en drink, men om någon frågar om namnet har man en chans att berätta historien om George och påminna om att utrotning varar för evigt. Trots detta är det inte en drink som ska intas med vemod - det är den alldeles för yummy för.

En drink för en sköldpadda behöver vara bastant och lite klumpig. Till grund ligger någonting jag drack på Debaser Medis förra sommaren vars enda ingredienser jag minns var passionsfrukt och butterscotch. Smörkola och exotisk frukt kanske låter orimliga ihop, men i en tikiinspirerad drink blir dom ett vackert par. Butterscotchlikören följer fint upp kolainslagen som naturligt finns i jamaicansk rom och bryts av med Flor de Cañas 4-åring. Den senare kan bytas ut mot en annan torrare guldrom av kubansk stil, men jamaicanen bör förbli Appletons tolva. Jag är uppriktigt stolt över den här blandningen. Den är fyllig, fruktig och rommig, och har smaker i flera lager. Precis så som en tikidrink ska vara. 

Pintasköldpaddan finns inte längre, men istället för att vara en gravöl för George får hans hyllningsdrink bli en skål för biologisk mångfald.

Lonesome George

4 cl Appleton Estate 12 Years

2 cl Flor de Caña Anejo Oro

3 cl De Kuyper Butterscotch

2 cl limejuice

2 cl grapefruktjuice

1 cl sockerlag

1 passionsfrukt

1 stänk Bittermens 'Elemakule Tiki Bitters

Dela passionfrukten på mitten och töm fruktköttet från den ena halvan i en shaker. Fyll på med resterande ingredienser och skaka med is. Sila över krossad is i ett dubbelt rocksglas utan att få med fruktkärnorna. Garnera med med mynta och den andra halvan av passionsfrukten. 

(Eget recept.)

Angostura Fizz

Cocktailvärlden blir alltmer skruvad. Må det vara champinjonsyrup eller foie-gras-topping - det verkar krylla av drinkar skapade för att kortsluta både smaklökarna och det sunda förnuftet. Ett enkelt och inne sätt att göra någonting helt upp-och-ner tycks vara att blanda drinkar på obscena mängder Angostura. Världens mest kända bitter är tänkt att tillsättas som smakförstärkande stänk i en drink eftersom att den är just för ohyggligt bitter för att konsumeras i större kvantiteter och det strider mot alla gängse normer att hälla upp den i ett mätglas. Ändå händer det. Och publiken jublar.

Men vansinnet är tydligen ingen ny företeelse. Jag fick nyligen hem Charles H. Bakers The Gentleman's Companion från 1939. Boken är en samling exotiska drinkrecept från tiden innan tiki och där finns en viss Angostura Fizz som författaren menar att man drack på Trinidad för att lugna oroliga magar i den tropiska värmen.

Jag tvivlar på att Angostura fungerade som medicin. Särskilt i den här formen. Jag följer instruktionerna som Baker ger och möts av något som ser ut som en milkshake (kanske det man är minst sugen på vid magsjuka?). Men smaken är len och trevlig och påminner faktiskt om körsbär. Den har en kryddig och bitter finish, men inte så man kroknar. Om jag har några problem med den här drinken är det i så fall gräddens fel. En hel matsked vispgrädde gör den väldigt krämig. Det dämpar visserligen beskan, men funkar inte jättefint mot den fizziga parten. Det kan vara klokt att halvera måttet eller byta till kaffegrädde. 

Att vad vi känner till som Angostura Aromatic Bitters förekommer oftare som drinkgrund kanske är för att den börjat spela ut sin roll som drinkens salt och peppar, med tanke på hur många nya cocktailbitters som kommit ut på marknaden, och måste hitta hippare användningsområden. Som bassprit (den klockar trots allt in på 45%) är den egentligen inte så konstig som det låter. Alla kommer inte bli stormförtjusta, men den som vanligtvis smuttar på Gammeldansk och Fernet Branca lär gå upp i brygga av en Angosturadrink. 

Angostura Fizz

3 cl Angostura Bitters

3 cl limejuice

1 msk vispgrädde

1 tsk grenadine

1 äggvita

sodavatten

Skaka alla ingredienser, utom sodavattnet, med is och häll över osilat i ett vinglas. Fyll upp med kylt sodavatten. Garnera med ananas och, för all del, ett körsbär. 

Fruktstund: Jordgubbar

Min syster påstår att hon inte gillar jordgubbar. Därför skriver vi detta med utgångspunkt att alla älskar jordgubbar - utom hon. Vi vet att jordgubbar är mumma med glass och grädde. Dom utgör fantastiska pajer och desserter och helt fantasilösa drinkar. Muddlade eller mixade gubbar må vara sommar i ett glas, men står sällan för något oväntat. Liksom: Åh! En mojito med jordgubbar! En margarita... med jordgubbar! Och så vidare.

Frozen Strawberry Daiquiri är inte bara den folkligaste jordgubbsdrinken utan har även blivit så intimt förknippad med daiquirin över huvud taget att man faktiskt tror att Hemingway satt nere i Havanna och blev aprak på jordgubbsmos. Jag ska inte baktala den slushiga daiquirin - den är god och fin att se på, men är mer en efterrätt än en cocktail. Och den smakar som man förväntar sig: jordgubbar och lite billig sprit. Men man kanske inte vill bli överraskad heller? Vi lever för våra färska jordgubbar under sommaren och vill att det vi blandar på dom ska smaka just färska jordgubbar? Personliga preferenser, som alltid. Själv tar jag gärna en Kentucky Buck till.

Det går inte att tala om jordgubbar utan att komma in på den slumrande patriotism som väcks i landet från midsommar till skolstart. Alla hävdar att svenska jordgubbar är bäst. Det är en osanning som inte är helt felaktig. Om du äter grekiska jordgubbar när dom är i säsong i Grekland kommer dom antagligen vara minst lika goda som svenska. Om du däremot köper belgiska anabolagubbar mitt i vargavintern så, ja, då vinner våra närproducerade sommarbär. Den importerade varianten smakar som en munfull luft och bör undvikas till varje pris om det inte är en tårta som ska dekoreras. Det djupfrysta alternativet är ett bättre val om man är sugen på jordgubbar under vinterhalvåret. Dessa funkar bra i smoothies och (you guessed it!) Strawberry Daiquiris.

Strawberry Basil Smash

2 jordgubbar

en nypa basilikablad

5 cl vodka

3 cl agavesirap

1½ cl limejuice

Muddla jordgubbar och basilika i ett tumblerglas. Blanda i övriga ingredienser och rör om. Fyll upp med krossad is.

(Recept utklippt ur DN sommaren 2013, borttappat och återskapat ur minnet.)

Update: Hittade receptet och det säger det lyder 3 jordgubbar, 7 basilikablad, 5 cl vodka, 2½ cl citronjuice, 2 cl agavesirap. So close, yet so far out... 

Kentucky Buck

Det verkar gå lätt inflation i jordgubbar och bourbon just nu. Kanske med betoning på "lätt" men då och då snubblar man över något nytt recept med dessa ingredienser till grund. Och det är bra! För möjligen kan just den kombon skynda på den amerikanska whiskeyns landvinningar i Sverige. 

Kentucky Buck är skapad av den San Francisco-baserade bartendern Erick Castro och har blivit så populär att Imbibe Magazine listat den som en av tio moderna klassiker. Det gör dom med all rätt. Kentucky Buck är en somrig och välbalanserad cooler där ingen smak överskuggar den andra. Den enkel att göra, ännu enklare att dricka och borde kunna attrahera även dom värsta av bourbonskeptiker. 

Förresten... Ginger beer var mycket riktigt ett slags öl en gång i tiden men säljs idag som en ingefärskryddad läsk. Pepprigheten varierar mellan olika märken, men den är alltid tyngre och starkare än ginger ale som inte är en lämplig ersättare för sin storebror i drinkar på mörk spritbas. Man ser allt oftare ginger beer i vanliga livsmedelsaffärer, och om den inte finns där så kolla på Systembolagets alkoholfria hylla för en gångs skull.

Kentucky Buck

1 jordgubbe (storlek meduim)

6 cl bourbon

2 cl citronjuice

1½ cl sockerlag

2 stänk Angostura Bitters

Ginger beer

Muddla jordgubben i en shaker och tillsätt resten av ingredienserna utom ginger beer. Fyll med is och skaka. Dubbelsila över iskuber i ett collinsglas. Fyll upp med ginger beer och garnera med en citronskiva. 

(Recept från Imbibe Unfiltered.)