Fruktstund: Grapefrukt

Idag den 25:e februari, nådens år, är Grapefruktens dag. Ja, det är sant och det är inget jag hittat på själv. Grapefruktens dag är en av våra mycket viktiga matdagar vid sidan av Grynkorvens dag 17/10 och den lite mer suggestiva Måltidens dag 18/10 (det är alltså dagen då man äter en måltid).
Denna dunderklump bland citrusfrukter står, trots sin storlek, fortfarande i skuggan av limen och citronen som basingrediens och får sällan spela huvudroll i en drink till skillnad från apelsinen. Vad är problemet? Varför hanteras inte grapefrukten som en "riktig frukt"? Antagligen för dess avvikande beteende: den är besk. Någon nedärvd fördom säger att en frukt som ser ut som en apelsin bara inte ska smaka så.
Men strävheten ger grapefrukten en fördel. En klassisk cocktail bygger ju, vid sidan av spritbasen, på fördelningen mellan sött, syrligt och bittert - precis dom smaker vi hittar i en grapefrukt. En skvätt grapefruktjuice kan därför helt ensam rädda en drink som råkat bli lite obalanserad.
Fruktköttets färg spänner från vit till djupt röd. Den vita varianten är eftertraktad som drinkingrediens men kan vara knepig att hitta även när grapefrukten är i så kallad säsong. Färgen i sig påverkar dock inte smaken som snarare avgörs av fruktens mognadsgrad. Vilken färg och sort man än väljer ska man vara medveten om att det egentligen aldrig är säsong för grapefrukt på våra breddgrader. Frukterna vi köper kommer ofta från USA eller med lite tur från medelhavsområdet. Man kan säga att det är just nu man köper dom minst miljövådliga grapefrukterna. Men just idag, och några andra dagar, är det det helt okej att unna sig en stor frukt som gör små underverk.

Gantt's Caipirissima

¼ grapefrukt, skuren i mindre delar
3 cl kanelsyrup
6 cl rhum agricole (Clement VSOP)

Muddla grapefrukt med kanelsyrup i ett dubbelt rocksglas. Fyll upp med krossad is. Tillsätt rom och rör om.

(Recept från Colonel Tiki.)

Fernet Branca Highball

- Gammeldansk och Minttu.

- Påminner om min senaste tandköttsinflammation.

Lite så gick snacket hemma när vi första gången provade den mytomspunna Fernet Branca. Vad jag hade hört innan jag köpte flaskan var att den är: 1) innerligt kärleksförklarad av cocktailsnobbar världen över; 2) odrickbar för oss andra. Fernet Branca tillhör amarosläkten och är alltså en bitter. Många bitters har uppfunnits för att lindra diverse sjukdomar och den här är uppenbarligen  inget undantag. Fernet Branca är ungefär en del hostmedicin och en del munskölj. 

Traditionellt serverad som digestif i Italien var det en smärre chockupplevelse när vi först testade den över ett par isbitar. Den smakar helt bisarrt. Själva grunden är visserligen jordig och örtspäckad, som man förväntar sig av en bitter, men så har den också en galet skarp udd av något som påminner om eukalyptus. Höga berg och djupa dalar, alltså, men alla frekvenser som borde finnas däremellan är liksom borta. Det är som att dricka två helt olika saker ur en och samma flaska.

Men ändå: Fernet Branca måste ju vara populär i mixologkretsar av en anledning och det var hög tid att ta reda på varför. Jag valde Fernet Branca Highball från Stir and Strain för att den hade ett namn som inte lämnade mycket till fantasin och eftersom att vi i princip glömde bort att dricka glögg i julas fanns det dessutom tillräckligt med mandlar kvar i skafferiet för att göra en liten sats orgeat. Och fan tro't. Jag kan nästan säga att jag uppriktigt gillar här drinken. Sockret och mandelsmaken från orgeat fyller upp glappet mellan Brancans extrema poler och vanlig tonic gör dom lite mer återhållsamma. Det är viktigt att ha rikligt med is i den här drinken för att när den blivit ordentligt kall, och grapefruktskalet har fått färga av sig på dom övriga ingredienserna, känns den riktigt uppfriskande trots dess märkliga komponenter.
Kanske är Fernet Branca som oliver eller whisky (eller cigaretter, för att försöka vara kontroversiell): man måste ha några dåliga upplevelser innan den goda kommer. I vilket fall känner jag redan en liten hatkärlek i luften.

Fernet Branca Highball

7 cl Fernet Branca

3 cl orgeat

Indian Tonic Water

grapefruktskal

Fyll ett highballglas med iskuber. Bygg på med Fernet Branca och orgeat och fyll upp med tonic. Sänk ner ett grapefruktskal i drinken och rör om. 

(Recept från Stir and Strain.)

Black Hearted Love

Jag känner mig lite äcklig som gör det här, men det är Alla hjärtans dag och den dagen ska ha en cocktail även om det tar emot. 

Red Stag är en serie smaksatta bourbons från Jim Beam, men dess Black Cherry ska inte misstas för en whisky. Kombinationen bourbon och körsbär är otippad vinnare men det är nästan svårt att beskriva hur vansinnigt söt den här whiskylikören är. Jag har lite svårt att hitta bra tillfällen att dricka den som den är - däremot har jag varit övertygad om att den går att blanda annorlunda drinkar på även om jag inte kommit mig för att prova förrän nu.

Först blandade jag med Coca-Cola direkt ur burken. Reslutatet blev så klart väldigt blaskigt och okoncentrerat. Att reducera colan gjorde den mer lämplig för en shortdrink. Värm helt enkelt upp valfri mängd cola i en kastrull och koka ner till en tredjedel så är den färdig att användas så snart den svalnat. 

Black Hearted Love smakar inte så oväntat väldigt mycket körsbär. Därtill kommer självklart bourbon och colan som antagit en mild kaffekaraktär efter reduktionen. Syrligheten från limen är en livsviktig kontrast mot det söta för att du inte ska dö sockerdöden. Det blev en cocktail som flörtar lite med 80-talet, men låt det inte avskräcka dig. Den försöker inte vara sexig. Den är faktiskt rätt sexig. 

Black Hearted Love

4 cl Red Stag Black Cherry

3 cl reducerad Coca-Cola

3 cl limejuice

Skaka samtliga ingredienser med is och sila ner i ett kylt martiniglas. Garnera med cocktailbär.

(Eget recept.)

Your Anise

Jag är ingen laktritskille. Det är mer betungande än man kan tro, för jag kan inte få en greklandssemester riktigt fulländad eftersom att jag inte dricker ouzo. Jag måste alltid utelämna dom där viktiga dropparna Pernod när jag blandar en Zombie och jag kan inte påstå att jag ärligt uppskattar en Sazerac.
Vad som gör det ännu jobbigare är att jag med jämna mellanrum tror att jag börjat tycka om lakrits och blir lika besviken varje gång jag får bekräftat att fallet inte är så. Lakrits är ju en häftig smak egentligen och jag vill verkligen gilla det. Jag vill!
Stjärnanis blir min räddning här. Den smakar mycket riktigt lakrits men utan att provocera mig. I Your Anise har jag blandat stjärnanis med mörkt muscovadosocker, som ju också har naturliga lakritsnyanser, och fått till en riktigt fin kaffedrink. Smakar den lakrits då? Nja. Den är krämig och lite nötig med en lätt apelsinsmak. Stjärnanisen och muscovadosockret lägger visserligen en mörk grund i drinken men är knappast någonting som hoppar upp och biter dig i näsan. Och det är nog så jag vill ha min lakrits i dagsläget: som en smak bland många andra.
Kaffet väljer man naturligtvis efter eget tycke. Jag tog ett mellanrostat kaffe för att jag ändå dricker minst två kannor svart mörkrost om dagen och ville vid det här tillfället eftersträva någon form av lätthet. Det är i vilket fall som helst en fyllig och söt kaffedrink som kan ersätta desserten efter en middag eller att dricka efter en dag i pulkabacken när du annars tänkte göra en vanlig Irish.  Och ja, det är en tvåstegsdrink igen. Så fram med kastrullen.

Stjärnanis- och muscovadosyrup

1 dl mörkt muscovadosocker
1 dl vatten
4 hela stjärnanis
1 strimma apelsinzest, ca 3 cm lång

Koka upp samtliga ingredienser under omrörning. Sänk värmen och sjud i 10 minuter. Låt svalna under lock. Sila av och häll upp i glasburk. Låt gärna en stjärnanis få ligga kvar i burken. Förvara i kylskåp.



Your Anise

4 cl konjak
4 cl stjärnanis- och muscovadosyrup
1 cl Crème de Cacao
1 stänk Orange Bitters
hett kaffe (mellanrost)
vispad grädde

Blanda konjak, syrup, creme de cacao och bitters i en mugg. Fyll upp med hett kaffe och toppa med en rejäl klick vispgrädde.

(Eget recept.)