Sea Breeze

Trevlig grapefruktdag! Eller... Grattis på grapefruktens dag!!! Eller? Skit samma. Jag vet inte riktigt vad det är tänkt att man ska säga, men 25:e februari är det i alla fall officiellt grapefruktens dag i Sverige. Det är inte helt välkänt, men så är det. Look it up.

Grapefruktens dag ska firas och i år gör vi det med en av mina bästa guilty pleasures - sommarsvalkaren Sea Breeze.
En klassisk Sea Breeze innehåller vodka, grapefruktjuice och tranbärsdryck och därefter har den här longdrinken inte så många regler att rätta sig efter. Du kan skakade den eller bygga direkt i glaset. Du kan använda vilken sorts grapefrukt du vill och du kan fiffla ganska fritt med måtten.
Många gillar en rejäl omgång tranbär i sin Sea Breeze, men jag tycker att lika mått av allt ger en lagom koncentrerad drink. Om jag sen skakar eller bygger beror helt på hur lat jag är för stunden.
Vi försöker igen: God grapefruktens dag! Nej, det låter inte klokt. Ha en fin lördag istället.

Sea Breeze

5 cl vodka
5 cl grapefruktjuice
5 cl tranbärsdryck

Skaka med is och sila över iskuber i ett collinsglas (alt. bygg med is direkt i glaset).

Zombie (1950)

Vi avslutar vårat zombierace (för den här gången) med den Zombie jag kanske gillar bäst, men som har en lite tveksam historia bakom sig.
Jeff Berry har hämtat receptet från en självpublicerad Barbecue Chef-manual från 1950 där författaren tackar Donn Beach för att ha delat med sig av hemligheterna. Men denna Zombie skiljer sig markant från dom andra som vi nästan kan vara säkra på är Beachcomberoriginal. Den skakas där dom andra mixas. Den innehåller citron - som vi sällan föknippar med Donn - men inga Pernoddroppar. Och den är löjligt enkel att mäta upp.
Det är möjligt att det faktiskt är Donn Beachs recept, men i så fall är drinken specialanpassad för hemmamixare. Och det kan lika gärna vara någon annans recept.
Men i glaset landar ändå en ljuvlig Zombie. Den är friskare och fruktigare än varianterna från 1934 respektive 1956, lite mildare och mer mainstream, om man får säga så. Framför allt är den sjukt välbalanserad.
Så där har vi tre Zombies som mer eller mindre kan tillskrivas Don the Beachcomber: en kryddig, en bitter och en syrlig. Men alla stora och starka och bör hanteras med försiktighet.

Zombie (1950)

3 cl vit kubansk rom
3 cl kubansk guldrom
3 cl Lemon Hart 151
3 cl citronjuice
3 cl limejuice
3 cl ananasjuice
3 cl passionsfruktsyrup
1 tsk råsocker
1 stänk Angostura Bitters

Lös upp sockret i limejuice i en shaker. Fyll på med övriga ingredienser och skaka med en massa krossad is. Häll upp osilat i ett långsmalt glas och garnera med en kvist mynta.

(Recept från Sippin' Safari, Jeff Berry, 2007.)

Zombie (1956)

 - En Zombie ska inte vara lila, sa jag min mor som hade blivit serverad en purpurfärgad longdrink i Budapest.
Jag tar tillbaka det påståendet. Vem bestämmer om en Zombie ska vara rakt igenom rombrun eller regnbågsfärgad? Inte jag i alla fall. Om en drink överlever generationer utan att någon egentligen vet hur man blandar den - vad finns det då för regler att följa?
För att göra historien ännu mer förvirrad nöjde sig inte upphovsmannen med en Zombie. Många av Donn Beachs recept var under konstant utveckling och Zombie var inget undantag. Det hade gått 22 år mellan Zombie Punch och 1956-versionen och man tänka sig att den genomgick många fler förändringar under tiden.
Receptet från -56 innehåller något mindre rom och mer fruktjuice och söta ingredienser. Trots detta upplever jag den blandade drinken strävare och lite bitskare än 30-talsupplagan. Den har fortfarande en Beachcombertypisk romblandning som grundbult, men det som var kryddigt i den tidiga drinken har blivit bittert i den senare.
Därmed inte sagt att det skulle vara en sämre drink. Det är bara en ganska annan drink. Ungefär som Zombiesar är i allmänhet.

Zombie (1956)

3½ cl kubansk guldrom
3 cl mörk jamaicansk rom
3 cl Lemon Hart 151
4½ cl ananasjuice
2½ cl limejuice
2½ cl maraschino
1½ cl vit grapefruktjuice
1½ tsk falernum
¼ tsk grenadine
2 stänk Angostura Bitters
6 droppar Pernod

Mixa med en handfull krossad is på hög hastighet i fem sekunder. Häll upp i ett långsmalt glas och fyll upp med iskuber. Garnera med en kvist mynta.

(Recept från Sippin' Safari, Jeff Berry, 2007.)

Zombie Punch

- En Zombie, tack.

- Fyra eller sexa?

Den diskussionen ska du inte behöva ta. Tikidrinkarnas mest mytomspunna grogg får gärna vara uppe och nosa på en tolva.
Det finns tusentals upplagor av Zombie. Så många att att Zombie mest blivit ett samlingsnamn för stora drinkar med många ingredienser och skyhög alkoholhalt. Donn Beachs lyckades hålla sitt originalrecept hemligt i drygt ett halvt sekel och drinken blev en visklek. Ursprungsdrinken försökte plagieras och plagiaten plagierades. Det är klart det spårar ur med åren.
I Sippin' Safari har Jeff Berry mer eller mindre doktorerat på ämnet och i ett recept från 1934 heter drinken närmare bestämt Zombie Punch och antas vara den tidigaste inkarnationen av monstret.
Jag älskar den här drinken, men jag blir inte klok på den. Det är så mycket rom och så försiktiga modifieringar. Ändå märks den stora mängden alkohol mest i huvudet. Den är robust och komplex, så klar, men också orimligt len och glider ner kanske för enkelt. Den har en typisk Beachcomber-karaktär. Rommen står i centrum (duh!) med en välbalanserad syra och varma kryddor i bakgrunden. Ett praktexempel på gamle Donns genialitet.

Zombie Punch

4½ cl Appleton V/X
4½ cl kubansk guldrom
3 cl Lemon Hart 151
2½ cl limejuice
1½ cl falernum
1½ cl Don's Mix
1 tsk grenadine
6 droppar Pernod
1 stänk Angostura Bitters

Mixa med 2 dl krossad i på hög hastighet i fem sekunder. Häll upp osilat i ett långsmalt glas. Fyll upp med iskuber (jag kör krossad is hela vägen). Garnera med en kvist mynta.

(Recept från Sippin' Safari, Jeff Berry, 2007.)

Navy Grog (andra rundan)

I den här bloggens barndagar gjorde jag en Navy Grog. Eftersom att det är ett inlägg som har dragit till sig en ansenlig skara läsare så måste jag erkänna en sak innan ångesten blir övermäktig: Det var inte en Navy Grog. Receptet var inte helt out of wack, men ändå tillräckligt fel för att det ska behövas en officiell avbön.

Problemet var avsaknaden av prefix. Rubriken på det där inlägget från september 2013 borde ha varit Trader Vic's Navy Grog. Jag rörde inte ihop recepten - däremot storyn bakom dom.

Det var Donn Beach som skapade originalet. Trader Vic lanserade senare en egen modifierad variant av Navy Grog som innehöll lite mindre rom och ett påslag av kryddpeppar. Ursprungsgroggen, å sin sida, innehöll honung och en klunk sodavatten för att fluffa upp texturen.
Några ingredienser hit och några dit, men det främsta som skiljer drinkarna åt är Don the Beachcomber's klassiska iskon (alltså en kon av is). Det finns byggsatser för denna, men man kan också skapa en själv genom att packa ett strutformat glas med fint krossad is, köra en ätpinne rakt igenom och ställa i frysen ett par timmar (utan pinnen förstås). Under tiden du väntar rusar du ner till affären och köper en vit grapefrukt innan dom är bort för vad som känns som en evighet. Väl hemma igen lossar du varsamt konen ur glaset, placerar det i drinken med den breda änden ner och sticker ett sugrör genom hålet.
Och här är den! Navy Grog som Navy Grog ska vara.

Navy Grog

3 cl mörk jamaicansk rom
3 cl vit kubansk rom
3 cl demerararom
3 cl honungslag
2 cl limejuice
2 cl vit grapefruktjuice
2 cl sodavatten

Skaka med iskuber och sila över en iskon i ett dubbelt rocksglas.

Between the Sheets

Alla hjärtans dag är över oss och jag bryr mig inte så mycket. Har aldrig gjort. Men å andra sidan: Om det finns en ursäkt att göra en drink så gör jag en drink.

Med sitt "förföriska" namn kan man tro att Between the Sheets hör hemma i det lyxsexiga 80-talet, men drinken är en klassiker sprungen ur förbudstiden och smakar därefter - elegant, rent och dekadent.

Förenklat handlar den om en Sidecar med en shot rom och drinken kan även kallas Maiden's Prayer om man känner sig pryd. Men det är under sitt sanna namn och med sin sin höga alkoholhalt som den här otippade rom-och-konjak-kombon påminner om att den amerikanska moralen inte var på topp under 20-talet.

Between the Sheets är en utomordentligt trevlig smuttdrink, men den är också en lurifax. Den relativt stora mängden Cointreau sätter en härligt söt apelsintouch och gör drinken så silkeslen att man lätt glömmer hur stark den egentligen är. Detta är ett särdrag hos förbudstidsdrinkar - man skulle få mycket effekt för dom dyra pengar man tvingades punga fram med för att få något att dricka. Ha den historien i bakhuvudet så du inte totalförstör din Alla hjärtans dagkväll.

Måtten av citronjuice i drinken varierar beroende på var man läser receptet. En centiliter mot tre av varje är i alla fall en proportion som passar mig. 

Between the Sheets

3 cl konjak

3 cl vit rom

3 cl Cointreau

1 cl citronjuice

Skaka med is och sila upp i ett kylt martiniglas. Garnera med citronskal.

Hurricane

Jag hade planerat många drinkar inför semestern och Hurricane var inte en av dom. Men är det extrapris på passionsfrukt så är det extrapris på passionsfrukt och då får man kasta om lite i cocktailschemat.

Syrup av passionsfrukt etablerade sig tidigt i tikidrinkarna. Jag har en kommersiell (och billig) syrup från BarKing som jag tycker gör jobbet bra, men som vanligt klår färskt och hemlagat allt annat. Och att göra egen passionsfruktsyrup är inte svårare än att låta köttet och kärnorna från frukten dra i absolut nykokt sockerlag i ett par timmar innan dom silas av. Så varför inte oftare, om det nu är så enkelt? För att det är ingen underdrift att påstå att det går åt fyra eller fem passionsfrukter per deciliter sockerlag och det är inte värt att spräcka matkassan  för en syrup med så kort hållbarhet. 

Klassiska Hurricane uppstod på Pat O' Brian's Bar i New Orleans någon gång på 40-talet. Med närheten till Karibien var rom en överskottsvara efter andra världskriget och för varje låda whisky (som det istället var brist på) tvingades barägare att köpa ännu fler lådor fulrom av dom lokala distributörerna. Den massiva Hurricane var ett sätt att bli av med den mindre populära spriten.

Drinken har ändrat skepnad med åren - även på Pat O' Brian's. Den har spätts ut med fruktjuicer och dessutom gått och blivit illröd. Originalet blandades dock inte på mer än rom, passionsfruktsyrup och lime eller citron. Man brukar säga att spritbasen ska bestå av hälften ljus och hälften mörk rom, och med tanke på Hurricanes historia spelar det nog  inte så stor roll vilka sorter man skvätter i. Jag uppskattar en Hurricane på enbart mörk jamaicansk rom, men då tappar man å andra sidan den soliga färgen. Hur man än gör så är Hurricane en bra drink att testa sin passionsfruktsyrup i oavsett om den är hemlagad eller en onlinebeställning.

Hurricane

4 cl ljus rom 
4 cl mörk rom (förslagsvis jamaicansk)
3 cl passionsfruktsyrup
2 cl limejuice

Skaka samtliga ingredienser med is och sila över krossad is i ett hurricaneglas. Garnera med en limeklyfta och ett cocktailbär.

Singapore Sling

Singapore Sling är en av dom där drinkarna som har återuppfunnit sig själv gång på gång på gång. Det begav sig på Raffles Hotel i Singapore för ungefär hundra och troligtvis hette drinken bara Gin Sling i barndomen. Sedan dess har det gått ett helt sekel av olika recept och inget är det andra likt. Tidiga artiklar kan beskriva en vanlig Collins med körsbärsbrandy och recept från 80-talet återger en alltigenom onaturlig blandning på sour mix och grenadine. 

Hur försäkrar man sig om att man blandar en äkta Singapore Sling? Egentligen är det lite omöjligt. Talespersoner från Raffles Hotel har till och med erkänt att det inte finns något autentiskt originalrecept kvar. Inkarnationen som serveras på hotellet idag har däremot hållit sig stadig sedan 70-talet och med cirka 40 år på nacken kan man nog enas om att det är så en Singapore Sling bör smaka, även om den är en kraftig modifiering av tidigare upplagor. Och det är faktiskt en riktigt bra drink.

Gin är underrepresenterat i tropiska drinkar och blir i sin torrhet ett fint bryt i en sån här fruktig historia. 70-talsreceptet har ett rejält påslag ananas, men det känns dumt att dränka sin Singapore Sling i juice. Det är inga skräplikörer som används och att inte låta dom lysa igenom är slöseri med pengar. Det är cocktailförfattaren Ted Haighs förbättring vi blandar här. Den innehåller lite mer gin och Cherry Heering, och betydligt mindre ananasjuice, men uppsättningen ingredienser ska vara densamma som på Raffles Hotel.

Singapore Sling

6 cl gin

6 cl ananasjuice

2½ cl limejuice

2 cl Cherry Heering

1 cl Cointreau

1 cl Bénédictine

1 cl grenadine

1 stänk Angostura Bitters

3 cl sodavatten

Skaka alla ingredienser, utom sodavattnet, med is och sila över iskuber i ett highballglas. Toppa med sodavatten. Singapore Sling garneras traditionellt med med ananas och ett rött cocktailbär.

Mai Tai

Mai Tai är symbolen för allt som är tiki och för romdrinkar i största allmänhet. Historien om vem som skapade den är lång och infekterad. Både Donn Beach och Vic Bergeron hävdade rätten till originalet tills döden skiljde dom åt. Det fanns visserligen en Mai Tai Swizzle på Don the Beachcomber's drinklista i slutet av 30-talet. Det är fortfarande omtvistat huruvida Bergeron kände till detta eller inte, men det har ändå blivit Trader Vic's senare recept som visat vägen för hur vi blandar en Mai Tai idag. Eller rättare sagt: hur vi borde blanda en den. Mai Tai har nämligen blivit en av historiens mest perverterade drinkar.

Låt mig berätta om en fredagskväll i vintras. Jag och en väninna var på lokal för att äta middag och dricka whiskey sours. Jag dricker sällan annat än öl på krogen, så när jag ändå var igång tog jag mod och frågade:

- Kan du göra en Mai Tai?

En medelålders man bakom bardisken nickade med en suck som om han just fått världens dummaste fråga och utan ett ja eller nej började han rabbla:

- Ljus rom, mörk rom, lime, Amaretto, Bénédictine, Cherry Heering...

Det var andra gången inom loppet av en månad jag talade med en yrkesbartender som förväxlade Mai Tai med en Singapore Sling. Jag hade förståelse över att sånt händer i en stressig arbetsmiljö tills jag insåg att han inte rörde ihop recepten utan helt enkelt ansåg att Mai Tai var en drink på rom, lime och precis vad som helst. För han fortsatte:

- ...triple sec, grenadine, ananasjuice, apelsinjuice, Apricot Brandy...

Jag sa aldrig att han precis återgivit receptet på vad som kallas häxblandning för en tonåring utan blev tyst någon sekund och beställde en ny whiskey sour.

För att tala klarspråk: en Mai Tai är inget jävla skämt. Det är inget du skojar bort med tokiga likörer och allehanda juicer. Och det blev fel redan när bartendern hade yttrat ljus rom. Trader Vic's original gjordes på lime, orgeat, orange Curaçao, sockerlag och en 17-årig jamaicansk rom som inte existerar längre. Att jag har Clément VSOP och Appletons tolva på hyllorna är ingen slump - tillsammans ska dom vara det bästa substitutet för den förlorade 17-åringen i en Mai Tai. Men det handlar inte om att återskapa en svunnen rom. Målet har blivit att hitta en fin kombo mellan två romsorter och det är den blandningen som är drinkens hjärta. 

Amaretto har nästlat sig in i Mai Tai-recepten som ersättare för orgeat. Amaretto kanske har mandelsmaken, men den den kan aldrig ge samma krämiga uttryck åt drinken. Och med tanke på hur enkelt det är att göra egen orgeat så finns det ingen anledning att använda likör av aprikoskärnor istället. 

Måtten kan upplevas som ett gissel. Originalreceptet sa juice from one lime och det är exakt hur mycket då? Trader Vic använde rock candy suryp, som är en extra mättad sockerlag, så hur mycket ska man då använda av sitt vanliga hemkok? Hur står sig min orgeat mot någon annans orgeat? Men glöm inte att det är rommen som är stjärnan i Mai Tai. Dom andra ingredienserna är accenter utvecklar drinken och är justerbara. Även rommen är som sagt flexibel. Alla kanske inte gillar en agricole från Martinique och den kan bytas ut mot till exempel en demerara. Den mörka jamaicanska rommen bör dock bestå som grundbult i drinken. 

Det finns lika många Mai Tai-recept som sand i Sahara, säger en cocktailsamling i bokhyllan. Och till vilken nytta?, undrar jag. Mai Tai ska avnjutas som Mai Tai var tänkt. Ingen grenadine, ingen ananas, ingen Apricot Brandy. Bara en komplex romkombination i ett härligt sötsyrligt omsvep med en liten touch av mandel. Det är en Mai Tai!

Mai Tai

3 cl Appleton Estate Extra 12 Years

3 cl Clément VSOP

3 cl limejuice

1½ cl Orange Curaçao

1½ cl orgeat

1 cl sockerlag

Skaka samtliga ingredienser med is och sila över krossad is i ett dubbelt rocksglas. Sänk det tomma limeskalet i drinken och garnera med mynta.

Labbrapport: Crème de Violette

Likörer som inleds med Crème de följt av ett pompöst elegant fransk uttal av sin huvudsakliga arom har ett rykte om sig att på något vis fördumma en drink. Kanske beror det på överdådet av socker eller att utbudet av smaker är ungefär desamma som du hittar i en större glassdisk. Låt oss inte skylla på likörerna per se, men vi kan enas om att dom missbrukas i drinkar som personifierar tacky på ett sätt som inte har en chans att ens bli lite ironiskt hippt.
Crème de Violette har dock klarat sig undan barnkalasstämpeln - troligtvis genom sin blotta frånvaro. Viollikör går att spåra tillbaka till tidiga 1800-talet och ett sekel senare var den kanske inte direkt mainstream, men ändå en ingrediens som förekom i klassiska drinkar innan förbudstiden - framför allt som en färgklick i Aviation. Sen försvann den mer eller mindre och förblev obskyr i nästan 100 år. Crème de Violette började bli tillgänglig igen för några år sen och nu finns det en handfull tillverkare som producerar viollikör i olika prisklasser.
Just den här flaskan kommer från Rothman & Winter. Frukt- och bärlikörer kan gärna sluta som en ungefärlig uppskattning av vad dom borde smaka. Om så är fallet här har jag svårt att säga. Det är lättare att bedöma äktheten på en hallondryck eftersom att jag vet hur färska hallon smakar, men det är sällan, eller aldrig, jag går och äter violblad direkt från någon berghäll. Däremot smakar Crème de Violette viol på samma vis som turkosa skumelefanter (djupt saknat lösviktsgodis) gjorde. Den känns något torrare än andra crème-de-nånting och funkar inte helt otippat fint med gin och vodka, men bör användas med eftertanke då den speciella smaken lätt tar över scenen.
Men färgen då? Färgen?! Tyvärr. Crème de Violette är inte i närheten av så drömskt lila som jag hade hoppats på och blir snarare lite grådaskig när den blandas. Men kanske är det bristen på neon som tyder på att det här är en äkta vara. Huvudsaken förblir ändå själva violen - en egendomlig smak som vi nästan glömt bort och som förtjänar en renässans.

Aviation

5 cl gin
2 cl citronjuice
2 cl maraschinolikör
1 tsk Crème de Violette

Skaka med is och sila upp i ett kylt cocktailglas. Garnera med citronskal.

Holy Moon

4 cl Absolut Hibiskus
2 cl limejuice
1 cl Crème de Violette

Skaka med is och dubbelsila över iskuber i ett whiskyglas.

(Eget recept.)