Copakabbalah

För ett par år sedan hatade jag allt vad Halloween hette. Amerikanskt jävla jippo. Men nu när min antiådra lugnat sig lite har jag lärt mig att omfamna hela hallaweenkonceptet. Mitt största problem har kanske legat i att vi inte har något officiellt halloweendatum i Sverige, vilket gjort firandet till ett månadslångt jippol. Men men. Do your thing. Jag har inget godis.

Om gårdagens drink var en strävan mot elegans, så går Copakabalah i helt motsatt riktning. Själva halloweentemat, tänkte jag, skulle ligga i färgen. Men istället för becksvart blev drinken lite ljusgrå. Men jag antar att det får duga till att sätta en deppig stämning på en tropisk drink.

Det är selleribitters som hindrar den här drinken från att bli alldeles för laktits söt. Celery Bitters funkar utmärkt med cacacha och vanilj, och då så  även här.

Så. Man kan hata Halloween. Men det är en bra högtid att bli kreativ med spriten. Jag gillar i alla fall den här brasilianska versionen av  Pago Pao Cocktail,

Happy Halloween, you guys!

Copakabbalah

3 kuber ananas, centimeterstora

6 cl cachaca

2½ cl svart sambuca

2½ cl limejuice

1 cl Licor 43

1 stänk Celery Bitters

(Eget recept.)

Ghost of Summers to Come

Plantations Pineapple, även känd som Stiggins' Fancy, var en riktigt kioskvältare när den dök upp på marknaden för ett par år sedan. Och inte för att jag någonsin tvivlade på kvaliteten, men det var när jag äntligen kunde beställa hem en flaska förra hösten som jag fattade att det verkligen var något som saknar motstycke.
Det är inte din vanliga vita ananasrom som aldrig varit i närheten av en riktigt frukt, utan den smakar äkta vara för att... för att den är gjord på äkta vara. Till och med så äkta att det kan vara svårt att hitta själva ananasen i sippen. Den finns där, absolut, men samsas med rommens egna runda smaker.
För mig är det inte riktigt en drinkrom, utan en mycket trevlig avec att bjuda gäster på. Men ett gästspel på bloggen måste den ju få göra. För att få visa upp sig liksom.
Salvia kontrasterar kryddigt och fint mot den söta ananasen, annars är modifikationerna av grundspriten väldigt små i Ghost of Summers to Come. Dom är bara där för att hylla Stiggins' Fancy.
Nu: Stranger Things.

Ghost of Summers to Come

3 färska salviablad
5 cl Plantation Pineapple
1½ cl råsockerlag
1 cl citronjuice
2 stänk Angostura Bitters

Muddla salviabladen i en shaker. Fyll på med övriga ingredienser och skaka med is. Dubbelsila ner i ett kylt cocktailglas. Garnera med ett ytterligare salviablad.

(Eget recept.)

Pago Pago Cocktail

Här kommer den igen: Det är inte så jävla gott med lakrits. Kalla det sambuca eller absint eller ouzo eller vad du vill. Själva ramen... är lakrits, ja.  Men jag jag kan absolut göra lakrits till ett litet gästspel OM JAG MÅSTE. För ja, det smakar ganska gott. I liten mängd.
Typ: Kaffe & lakrits: Funkar nästan  jämt. Ananas och lakrit? Fuck yeah. Lakrits och kakaolikör? U kiddin' me?
Sen har grön Chartreuse en helt annan örtig smakprofil än många andra anislikörer vi talar om idag. Den är i en klass för sig. Men fy fan. Den är är bäst i tikidrinkar.
Grön Chartreuse är svindyrt att beställa genom Systembolaget. Jag köpte min senaste flaska i Tyskland och den var fan inte gratis då heller. Chartreuse är investering. Du betalar mycker för den, men den räcker länge och du hinner ha mycker kul med den. Till Pago Pago Cocktail, till exempel.

Pago Pago Cocktail

3 kuber ananas (centimetertjocka)
4½ cl kubanska guldrom
1½ cl limejuice
1½ grön Chartruese
1½ tsk créme de cacao

Muddla ananased i en shaker. Fyll på med övriga inredienser och skaka med 1½ cl krossas is. Dubbelsila ner i ett cocktailglad.

(Recept från Beachbum Berry Remixed, Jeff Berry, 2009.)

Ape of Naples

Jag älskar inte lakrits. Det har jag sagt ett par gånger under den här bloggens livstid. Däremot är jag galen i espresso och en bra espressolikör skulle jag ha med mig hem från Milano i våras. Det hade jag bestämt.

Tyvärr var jag helt enkelt inte så jävla nykter i tax-freebutiken på Bergamo flygplats och "espressolikören" jag ryckte åt mig var i första hand en lätt kaffesmaksatt Sambuca. Inte riktigt vad jag tänkte mig.

Men så är det ju ofta med frågan Vad ska jag göra med det här? som dom bästa drinkarna föds. Kaffe och anansas är bästa vänner och här kan till och med lakrits passa in i bilden. 

Med en skvätt vaniljig Galliano blir det såklart många smaker som trängs i en och samma drink, men det är ju så tiki funkar. Du ska kunna känna hela spektrat när drinken glider ner. Och det gör man när man dricker Ape of Naples (som jag uppkallat efter din sista plattan som Coil släppte).

Italiensk tiki? Prego!

Ape of Naples

6 cl mörk jamaicansk rom

2 cl limejuice

2 cl ananasjuice

2 cl Galliano

1½ cl Molinari Caffé

1 stänk Angostura bitters

Skaka med krossad is och häll upp osilat i ett dubbelt rocksglas. Garnera med en orkidé.

(Eget recept.)

Tall as a Tree and Twice as Shady

Hittade en highland 179 kr

KÖP DEN!

Överlycklig för lite bra OCH billig skotsk whisky missade jag att min mor, som just då var i Danmark, också skickade ett sms med texten Inte highland park. Så några dagar senare satt jag en en liter Highland Bird i famnen och visste inte riktigt vad jag skulle göra med den. Den  river och är bitsk och inte alls någon sippvänlig whisky.
Men så är det kanske inte heller din finaste virre du häller i en stor tikidrink. Tall as a Tree and Twice as Shady från Chicago via Imbibe har funnits på min att-blanda-lista i över tre år och nu när den väl blivit av har jag ny favorit bland dom få tropiska scotchdrinkar som finns. Det är klassiska tikismaker, den har oväntad funk från arrak och ställer inga högre krav på din whiskys kvalitet. What's not to love?


Tall as a Tree and Twice as Shady

4½ cl blended scotch
3 cl ananasjuice
2½ cl orgeat
2½ cl citronjuice
1½ cl Bataviaarrak

Mixa med ca 2 dl krossad is på hög hastighet i 5 sekunder. Häll upp osilat i en tikimugg och fyll upp med mer krossad is. Garnera med ananasblad.

(Recept från Imbibe.)

South Seas Zombie

Den som var med mig förra sommaren minns kanske att jag hade en liten zombieprovning. Eller jag blandade dom drinkarna som antas vara Don the Beachcomber's recept från glansdagarna och sen... sen blev det liksom inga fler. Det är ju synd när det finns så många zombies att testa.
Många zombies har helt tappat kontakten med sitt ursprung, men i en särskild sektion i Beachbum Berry Remixed ryms inte bara Donn Beach's odödliga odöda, utan även en handfull ytterligare drinkar med som tagit tydlig avstamp i originalet.
South Seas Zombie från 70-talets Honulolu är en sån. Man har försökt återskapa en klassisk Zombie utan att veta vad som egentligen är i den. Har blir resultatet tropiskt och stark utan att vara extremt. Den lite större mängden fruktjuice gör den bra för någon som kanske inte vågar sig på en 1934-Zombie. En skvätt söt vermouth i mixen är en oväntat tvist som ger drinken en härlig fyllighet.
Och ett stort plus är att du klarar dig med vilken 151-märkt rom som helst, så du behöver inte söka land och rike och tyska eBay runt efter en flaska Lemon Hart.

South Seas Zombie

3 cl mörk jamaicansk rom
3 cl anansjuice 
3 cl apelsinjuice
1½ cl vit kubansk rom
1½ röd vermouth
1½ orange Curaçao
1½ cl citronjuice
3 cl 151-rom (75.5%)

Skaka allt, utom 151-rom, med krossad is och häll upp osilat i ett högt glas. Toppa försiktigt med 151-rommen.

(Recept från Beachbum Berry Remixed. Jeff Berry, 2009.)

Sherry Longboard

Sherry.

Inte mitt tryggaste område. Jag använder det i kinesisk matlagning och tapasrätter. Till det sistnämnda hamnar lite i glaset också. Jag har förstått att amontillado är tyngst och smakrikast och favoriserades av Edgar Allan Poe, och söta Bristol Cream är ett engelskt påhitt som man toppar sin Fog Cutter med. I övrigt är jag ute på okända vatten.
Sherry Longboard från Tiki Drinks av Modern Tiki blir min inkörsport till amontilladodrinkar för att den är så enkel. Tre ingredienser och det behövs inte ens en shaker.
Jag uppskattar verkligen drinkar som kombinerar mycket smak med låg alkoholhalt. Sherry Longboard är en sån drink. Lite räcker långt.
Det finns lite honungstoner i sherryn och dom träder verkligen fram på ett härligt sätt tillsammans med ananasen. Att göra drinken på superfärskpressad juice är ett gott råd.
Det här var kul! Mer sherrytiki, tack!

Sherry Longboard

6 cl amontillado sherry
6 cl ananasjuice
3 cl sockerlag

Blanda med krossad is i ett collinsglas och rör om ordentligt.

(Recept från Tiki Drinks, Nicole Weston & Robert Sharp, 2015.)

Rio Tonga

Oi, amigos! Nu blev det ett långt avbrott igen och jag tänker inte ens försöka komma med en förklaring. Det börjar bli pinsamt.

I skrivande stund är jag jag en och en halv vecka in i en ny omgång av Whole30 och precis som förra gången är alkohol uteslutet genom hela månaden. Till och med i matlagning. Men under sommaren har jag bunkrat några drinkar att posta här tills dieten är över för den här gången. 

Rio Tonga kommer från den lätt slumrande bloggen Colonel Tiki och är en sån där drink som jag velat blanda i flera år, men haft lite svårt att ha alla ingredienser hemma samtidigt. Men en helg i juli hände det och nu har jag en ny favorit bland cachaçadrinkar.
Rio Tonga är ganska perfekt faktiskt. Den är stor och räcker länge, utan att vara för stark eller för utspädd. Egentligen är den ganska låg i alkoholhalt, men den tappar inte komplexitet för det. Grapefrukten ger friskhet (utan lime!) och kryddorna ger ett outgrundligt djup. Selleribitters? Ja, det ser malplacerat ut på papper, men väl i drinken har det aldrig känts mer självklart.

Rio Tonga

4½ cl cachaça
4½ cl vit grapefruktjuice
1½ cl ananasjuice
1½ cl kanelsyrup
1½ tsk spices #2
2 stänk Angostura Bitters
1 stänk Celery Bitters
4 droppar Pernod

Mixa med 2 dl krossad is på hög hastighet i 5 sekunder. Häll upp osilat i ett hurricaneglas.

(Recept från Colonel Tiki.)

Tiki Holiday Countdown: Yuletidal Wave

Fjärde advent, mina vänner. Redan.

Sist ut i årets Tiki Holiday Countdown är en punch som jag hittade i den fantastiska Smuggler's Cove-boken. Punch översätts väl bäst till bål på svenska och ska alltså blandas i en stor skål som alla gäster serverar sig själva ur. Men det här är inte din vanliga blaskbål på vitt vin och fruktsoda - det är en tikidrink i storformat.

Yuletidal Wave är ett litet mirakel. Den är en juldrink. Den är en tropisk drink. Den är en bourbondrink. Den är precis allt möjligt. Receptet ser väldigt spretigt ut men när bålen fått vila en stund flyter alla dom här ingredienserna ihop på ett riktigt fint vis. Stort plus är också att Martin Cate valt att räkna ner receptet till individnivå istället för att mäta i halvliter och helrör och allt. Det gör det enkelt att beräkna hur mycket punch man ska blanda. Det kanske ser ut som mycket dryck per person, men det är liksom inte en Dry Martini. En bål ska ju drickas lite i taget under en hel kväll.
Ha en underbar söndagskväll därute. Vi ses över en uppesittardrink om ett par dagar.

Yuletidal Wave

4 cl bourbon
4 cl Angostura 1919
8 cl ananasjuice
4 cl citronjuice
2 cl brandy
2 cl päronlikör
2 cl Licor 43
1 cl pimento dram

Multiplicera måtten med antalet gäster. Blanda ingredienserna i en bålskål. Täck över och ställ i kylskåp i minst en timma. Lägg en stort block is i bålen och servera i tumblerglas. 

(Recept från Smuggler's Cove, Martin Cate, 2016.)

Tiki Holiday Countdown: Krampus Swizzle

Gruß vom Krampus! På årets andra advent blickar vi åt julens mindre gulliga delar och blandar en drink som är djävulsk rakt igenom.

Krampus Swizzle kommer från Colonel Tikis blogg, som tyvärr varit slumrande sedan 2012, och har inspireratss av en sorts tysk getdemon som kommer och spöar upp ungar i juletid. Det är inte den juldrink du väntar dig. Den är lika mörk och rå som myten om Krampus.
Det är egentligen vansinne av mig att göra en sån här drink eftersom jag har problem med lakrits. Det har visserligen blivit mycket mer tolerant på området, men den här drinken smakar BARA lakrits. Och den är stor och stark. Alltså stark över zombienivå.
För mig var Krampus Swizzle roligare att göra än att dricka. Lakritsälskare hittar säkert fina nyanser i den, men jag känner bara en smak jag har svårt för. En stark 10 i bisarrpoäng får den ändå. Och man blir full av den.

Krampus Swizzle

6 cl Gosling's Black Seal 151
3 cl Opal Nera
1½ cl absint
1½ cl ananasjuice
1½ cl falernum
1 cl sockerlag
1 stänk Fee Brothers Old Fashion Bitters

Packa ett highballglas hårt med krossad is. Fyll på med ingredienserna och rör om kraftigt tills glaset är frostigt.

(Recept från Colonel Tiki's Drinks.)

Norwegian Paralysis

Nu  har det blivit ett glapp mellan blogginläggen igen och det beror uteslutanden på glappet i mitt högra nyckelben. Jag kan lyfta armen någon centimeter mer för var dag som går sedan fadäsen med cykeln, men att skaka en drink är än så länge en alldeles för provocerande rörelse (min vänstra sida är helt värdelös, så jag tänker inte ens försöka). Doktorn sa också att jag inte sa blanda morfin och alkohol. Hon kan ha rätt i det.

Nu har jag åtminstone kommit tillräckligt långt i rehabiliteringen för att kunna skriva om drinkar jag HAR druckit och en av dom jag hann göra innan den förbannade frakturen var Norwegian Paralysis. Det var dessutom den första drinken jag testade ur den fantastiska Smuggler's Cove-boken som vi ska ägna lite extra tid åt en annan gång.

Akvavit och tiki är inte en självklar duo men det har gjorts förr och här - sprungen ur mer självklara Polynesian Paralysis - blir resultatet paralyserande gott. Jag är helt kär i den här drinken. Plötsligt känns det som att akvavit aldrig druckits med annat än ananasjuice och apelsin och den där lilla hinten av mandel är liksom pricken över i. Helt fantastiskt. 

Egentligen blev ju det här en Danish Paralysis. Och den kan vara Swedish också beroende på vilken akvavit du föredrar.

Norwegian Paralysis

4½ cl akvavit

4½ cl ananasjuice

4½ cl apelsinjuice

1½ cl citronjuice

1½ tsk orgeat

1½ tsk råsockerlag

Skaka med krossad is och sila ner i ett collinsglas fyllt med färsk krossad is. Garnera med en citronklyfta och ett pappersparasoll.

(Recept från Smuggler's Cove, Martin Cate & Rebecca Cate, 2016.)

Zombie (1950)

Vi avslutar vårat zombierace (för den här gången) med den Zombie jag kanske gillar bäst, men som har en lite tveksam historia bakom sig.
Jeff Berry har hämtat receptet från en självpublicerad Barbecue Chef-manual från 1950 där författaren tackar Donn Beach för att ha delat med sig av hemligheterna. Men denna Zombie skiljer sig markant från dom andra som vi nästan kan vara säkra på är Beachcomberoriginal. Den skakas där dom andra mixas. Den innehåller citron - som vi sällan föknippar med Donn - men inga Pernoddroppar. Och den är löjligt enkel att mäta upp.
Det är möjligt att det faktiskt är Donn Beachs recept, men i så fall är drinken specialanpassad för hemmamixare. Och det kan lika gärna vara någon annans recept.
Men i glaset landar ändå en ljuvlig Zombie. Den är friskare och fruktigare än varianterna från 1934 respektive 1956, lite mildare och mer mainstream, om man får säga så. Framför allt är den sjukt välbalanserad.
Så där har vi tre Zombies som mer eller mindre kan tillskrivas Don the Beachcomber: en kryddig, en bitter och en syrlig. Men alla stora och starka och bör hanteras med försiktighet.

Zombie (1950)

3 cl vit kubansk rom
3 cl kubansk guldrom
3 cl Lemon Hart 151
3 cl citronjuice
3 cl limejuice
3 cl ananasjuice
3 cl passionsfruktsyrup
1 tsk råsocker
1 stänk Angostura Bitters

Lös upp sockret i limejuice i en shaker. Fyll på med övriga ingredienser och skaka med en massa krossad is. Häll upp osilat i ett långsmalt glas och garnera med en kvist mynta.

(Recept från Sippin' Safari, Jeff Berry, 2007.)

Zombie (1956)

 - En Zombie ska inte vara lila, sa jag min mor som hade blivit serverad en purpurfärgad longdrink i Budapest.
Jag tar tillbaka det påståendet. Vem bestämmer om en Zombie ska vara rakt igenom rombrun eller regnbågsfärgad? Inte jag i alla fall. Om en drink överlever generationer utan att någon egentligen vet hur man blandar den - vad finns det då för regler att följa?
För att göra historien ännu mer förvirrad nöjde sig inte upphovsmannen med en Zombie. Många av Donn Beachs recept var under konstant utveckling och Zombie var inget undantag. Det hade gått 22 år mellan Zombie Punch och 1956-versionen och man tänka sig att den genomgick många fler förändringar under tiden.
Receptet från -56 innehåller något mindre rom och mer fruktjuice och söta ingredienser. Trots detta upplever jag den blandade drinken strävare och lite bitskare än 30-talsupplagan. Den har fortfarande en Beachcombertypisk romblandning som grundbult, men det som var kryddigt i den tidiga drinken har blivit bittert i den senare.
Därmed inte sagt att det skulle vara en sämre drink. Det är bara en ganska annan drink. Ungefär som Zombiesar är i allmänhet.

Zombie (1956)

3½ cl kubansk guldrom
3 cl mörk jamaicansk rom
3 cl Lemon Hart 151
4½ cl ananasjuice
2½ cl limejuice
2½ cl maraschino
1½ cl vit grapefruktjuice
1½ tsk falernum
¼ tsk grenadine
2 stänk Angostura Bitters
6 droppar Pernod

Mixa med en handfull krossad is på hög hastighet i fem sekunder. Häll upp i ett långsmalt glas och fyll upp med iskuber. Garnera med en kvist mynta.

(Recept från Sippin' Safari, Jeff Berry, 2007.)

Hawaiian

Aloha!
Ursäkta avbrottet. Glappet mellan posterna har berott lite på en suddig resa till Vilnius och lite på nya album av Death Grips och Radiohead, men mest har det berott på två dunderförkylningar som avlöste varandra med ett par nästan friska dagars mellanrum. Jag har inte varit så sugen på några drinkar över huvud taget. Men om vi backar bandet till en solig helg innan den här geggiga tiden startade...
Hawaiian. Inte Blue Hawaiian. Inte Hawaiian King. Bara Hawaiian. Som Cher. Jag hittade receptet på The WikiTenders lista över tikidrinkar och valde att testa det för att Applejack har lyst med sin frånvaro på bloggen.
Det är nog namnet och ananasjuicen som fått den att rymmas bland tikidrinkarna, för annars känns den som en ganska klassisk cocktail med förbudstidsdrag.
Som historisk referens nämns att receptet härstammar (?) från dagbladet The Modesto Bee 1936. Så mycket mer framgår inte. Det går säkert att googla fram mer information om man lyckas leta sig förbi många regnbågsfärgade långdrinkar som också heter Hawaiian-nånting.
Var den än kommer ifrån så är Hawaiian en helt okej och väldigt enkel Applejackbaserad cocktail som är väl värd en testrunda. Typ tre ananasringar av fem.

Hawaiian

6 Applejack
3 cl ananasjuice
2 cl citronjuice
1 tsk socker (efter smak)
1 cl maraschino

Skaka med is och sila upp i ett kylt cocktailglas.

(Recept från WikiTender.)

Hawaiian King

Om 60- och 70-talen var en nedgång för drinken så kan 80-talet bara beskrivas som en total apokalyps. Kreativiteten var det visserligen inget fel på. Allt verkade blandas mot alla gängse normer just för att det kunde blandas mot alla gängse normer och det viktiga var att drinken var sockerstinn och färggrann. En välrörd Midori Advocaat Martini? Mmm.

Orchids of Hawaii var från tidigt 60-tal leverantör av masstillverkade japanska tikimuggar fram tills produktionen upphörde 1994. Redan start var dom alltså verksamma när tikikulturen var utdöende och i en broschyrliknande receptsamling från 1981 hade dom uppenbarligen helt klippt banden till den gamla skolans drinkar.

Dom heter visserligen saker som Zombie och Rum Barrel men där tar likheterna slut. Det är mycket juice, lite rom och desto mer vodka, och någon färsk lime är det inte tal om. Den ska vara sötad. 

Av dessa cocktails var Hawaiian King den enda jag kände mig manad att testa. Lustigt nog står den listad under after dinner favorites när den är en av drinkarna i häftet som verkar minst söt. Och den är helt okej för att vara en 80-talare. Det är försiktigt med starksprit, men en liten hint av gin och brandy lyckas bryta sig genom all ananassötma. Och när det ändå ska vara så väldigt lite passionsfruktsjuice kan man gott kosta på sig att använda 100%  nypressad sådan lite av den där färskheten man saknar.

Hawaiian King

2 cl gin

2 cl brandy

6 cl ananasjuice

1 cl triple sec

1 cl passionsfruktsjuice 

Skaka med hyvlad is och häll upp osilat i en tikimug.

(Recept från Orchids of Hawaii Bartender's Guide, 1981. via I'm Learning to Share!.)

MxMo CVIII: Swizzles // Singapore Express

It's Mixology Monday again and the theme for April is Swizzles. I like it! Mr. Frederic Yarm, of the Cocktail Virgin Slut blog, is hosting the event, so head over there and read the announcement post before bringing out your baton lélé (or barspoon or whatever gets your drink really cold).

I like swizzles and I like making them for Mixology Monday because, erhm, the Swedish language doesn't really have a good verb for this mixing technique. Not to repeat myself too much from last month's event, I opted for a rumless swizzle this time. 

I have a love-hate relationship with the Singapore Sling (the 70's formula). It centainly has a nice combination of flavors but, in my opinion, it all just drowns in all that pineapple juice. And, man, that drink is huge.

The Singapore Express is a Singapore Sling (sans the soda water), but it's tighter, scaled down and, of course, swizzled. With drastically less pineapple juice and higher ABV gin it stays rich in taste as the ice slowly melts. I also cut back on the Cherry Heering a bit, which I feel is a little too prominent in the Singapore Sling
And no, I don't own a true Martinique wooden swizzle stick or even a fake one. But I do have a few of those metal straw spoon thingies that comes cheap beginner's shaker sets and, guess what, they are great for swizzling!

Singapore Express

1 oz. navy strength gin

¾ oz. lime juice
¾ oz. pineapple juice
¼ oz. Cherry Heering
¼ oz. Bénédictine
¼ oz. Cointreau
tsp. grenadine
dash Angostura Bitters

Combine in a tall glass packed with crushed ice and swizzle until glass is frosty. Garnish with pineapple.

Macadamia Nut Chi Chi

Trots att jag älskar kokos är Piña Colada en av dom tristaste drinkar jag känner till. Den är för söt, för stor, för endimensionell och jag får huvudvärk av den. En Chi Chi är en Piña Colada på vodka och det låter knappast roligare, men å andra sidan går det ner så ofantligt mycket ananasjuice i dom båda att du ändå inte känner av spritbasen. Men...

För ungefär ett år sedan köpte jag en flaska macadamianötlikör från Trader Vic's utan att ha haft så mycket kul med den sedan dess. Det kryllar helt enkelt inte av recept på macadamianötdrinkar, men i Beachbum Berry Remixed råkar det finnas en Macadamia Nut Chi Chi som jag nästan motvilligt mixade ihop härom veckan.
På dom flesta plan är det fortfarande en Piña Colada vi har att göra med. Den saknar citrus, den är enorm och den har en brain freeze-effekt, men tillskottet av den lätt smöriga macadamianöten ger den trots allt ett visst djup och gör den betydligt mer spännande än båda sina föregångare. Att den dessutom ska vara en hawaiisk twist på Chi Chi på 60-talet bidrar med en extra tropisk aura.
Inget jag kommer dricka varje helg, men nästa gång jag vill ha en drink som är så matig att man kan hoppa över middag - då väljer jag den här.

Macadamia Nut Chi Chi

6 cl vodka
3 cl macadamianötlikör
3 cl Coco Lopez Cream of Coconut
12 cl ananasjuice

Mixa med rikligt med iskuber till önskat slushig konsistens och häll upp i ett rymligt highballglas.

(Recept från Beachbum Berry Remixed, Jeff Berry, 2010.)