Hell in the Pacific

Kitchen Shamanism ska ju i grund och botten ha fokus på tiki och tropiska drinkar, men i början av sommaren går jag liksom varje år vilse i väldigt svenska trädgårdar istället. Nu måste jag liksom markera att den perioden är över och det gör jag med att langa fram min flaska Lemon Hart 151.
151:an används inte så ofta som jag skulle vilja eftersom att jag inte vet när jag kan få tag i en ny flaska. Men nu ville jag unna mig en högoktanig tikidrink och Hell in the Pacific leverar.
Den har inte särskilt lång historia, utan är Jeff Berrys egen drink från hans Grog Log 1998 och återkommer i Remixed 2010. Den är enkel, men potent och ganska intressant. Rommen och maraschinolikören sticker åt helt olika håll, och det är det jag gillar. Det blir som en pianospel. om man får lov att vara högtravande. Lemon Hart utgör dom tunga mörka ackorden när maraschino och lime är den ljusare melodin. Nog fan blir det harmoni av det.

Hell in the Pacific

4½ cl Lemon Hart 151
2½ cl limejuice
1½ cl maraschino
1½ tsk grenadine

Skaka med en riklig mängd krossad is och häll upp osilat i ett pilsnerglas.

(Recept från Beachbum Berry Remixed, Jeff Berry, 2010.)

Zombie (1956)

 - En Zombie ska inte vara lila, sa jag min mor som hade blivit serverad en purpurfärgad longdrink i Budapest.
Jag tar tillbaka det påståendet. Vem bestämmer om en Zombie ska vara rakt igenom rombrun eller regnbågsfärgad? Inte jag i alla fall. Om en drink överlever generationer utan att någon egentligen vet hur man blandar den - vad finns det då för regler att följa?
För att göra historien ännu mer förvirrad nöjde sig inte upphovsmannen med en Zombie. Många av Donn Beachs recept var under konstant utveckling och Zombie var inget undantag. Det hade gått 22 år mellan Zombie Punch och 1956-versionen och man tänka sig att den genomgick många fler förändringar under tiden.
Receptet från -56 innehåller något mindre rom och mer fruktjuice och söta ingredienser. Trots detta upplever jag den blandade drinken strävare och lite bitskare än 30-talsupplagan. Den har fortfarande en Beachcombertypisk romblandning som grundbult, men det som var kryddigt i den tidiga drinken har blivit bittert i den senare.
Därmed inte sagt att det skulle vara en sämre drink. Det är bara en ganska annan drink. Ungefär som Zombiesar är i allmänhet.

Zombie (1956)

3½ cl kubansk guldrom
3 cl mörk jamaicansk rom
3 cl Lemon Hart 151
4½ cl ananasjuice
2½ cl limejuice
2½ cl maraschino
1½ cl vit grapefruktjuice
1½ tsk falernum
¼ tsk grenadine
2 stänk Angostura Bitters
6 droppar Pernod

Mixa med en handfull krossad is på hög hastighet i fem sekunder. Häll upp i ett långsmalt glas och fyll upp med iskuber. Garnera med en kvist mynta.

(Recept från Sippin' Safari, Jeff Berry, 2007.)

MxMo CVIII: Swizzles // Singapore Express

It's Mixology Monday again and the theme for April is Swizzles. I like it! Mr. Frederic Yarm, of the Cocktail Virgin Slut blog, is hosting the event, so head over there and read the announcement post before bringing out your baton lélé (or barspoon or whatever gets your drink really cold).

I like swizzles and I like making them for Mixology Monday because, erhm, the Swedish language doesn't really have a good verb for this mixing technique. Not to repeat myself too much from last month's event, I opted for a rumless swizzle this time. 

I have a love-hate relationship with the Singapore Sling (the 70's formula). It centainly has a nice combination of flavors but, in my opinion, it all just drowns in all that pineapple juice. And, man, that drink is huge.

The Singapore Express is a Singapore Sling (sans the soda water), but it's tighter, scaled down and, of course, swizzled. With drastically less pineapple juice and higher ABV gin it stays rich in taste as the ice slowly melts. I also cut back on the Cherry Heering a bit, which I feel is a little too prominent in the Singapore Sling
And no, I don't own a true Martinique wooden swizzle stick or even a fake one. But I do have a few of those metal straw spoon thingies that comes cheap beginner's shaker sets and, guess what, they are great for swizzling!

Singapore Express

1 oz. navy strength gin

¾ oz. lime juice
¾ oz. pineapple juice
¼ oz. Cherry Heering
¼ oz. Bénédictine
¼ oz. Cointreau
tsp. grenadine
dash Angostura Bitters

Combine in a tall glass packed with crushed ice and swizzle until glass is frosty. Garnish with pineapple.

Cherry Blossom Punch

Efter Cobra's Fang letade jag efter fler recept som med fassionola och vände mig motvilligt till Don the Beachcomber's Little Hawaiian Tropical Drink Book (med betoning på little) som delvis skrivits av Donns änka Phoebe Beach. Det låter lockande autentisk, men så mycket inspiration får man inte ut av den här pinsamma pamfletten. Dom små sidorna är fulla av slushiga poolbardrinkar som sällan bär spår av Donn Beachs robusta blandningar. Boken vimlar också av felstavningar och instruktioner som är helt out of whack. Min personliga favorit är drinken med typ en och en halv deciliter 7Up som du blandar i en elektrisk mixer OCH SKAKAR DEN. Antingen höll mästaren recepten hemliga även för sin familj eller så testkörde dom två författarna alla inkluderade drinkar och boken är bara svaret på frågan Vad hände egentligen i natt? Så illa är det.
Det finns exakt två drinkar häri som jag varit villig att prova: Ovan nämnda Cobra's Fang och Cherry Blossom Punch. Cherry Blossom Punch är en klarröd och körsbärsbetonad longdrink som smakar ljuvligt, men inte Beachcomber. Och här kommer en tvist: Slå upp sidan 105 i Jeff Berry's Sippin' Safari och studera menyn från 60-talets Aku-Aku Restaurant så finns där en Cherry Blossom med nästan identiska beskrivningar av drinken själv och körsbärsblom vid Fujis sluttningar som dom vi finner i Hawaiian Tropical Drink Book. Se där.
Den lilla hawaiianska drinkboken är bara ett mysterium för mig, men Cherry Blossom Punch, var den än kommer ifrån, är  trots allt en godbit. Det fina är att den lyckas få ett djup samtidigt som den är helt okomplicerad. Sen var det dessa märkliga beskrivningar. Receptet avslutas med 2 dashes each Angostura bitters - foam. Citat slut. Vilket skum vågar jag inte ens fundera över, men när det gäller aromatiska bitters är dom inte oumbärliga i en sån här cocktail och två stänk är för mycket - ett räcker fint bara för att just Angostura följer upp körsbärssmaken snyggt. Ett litet drinkparaply är däremot livsnödvändigt.

Cherry Blossom Punch

6 cl vit kubansk rom
2 cl limejuice
1 cl fassionola
1 cl Hawaiian Punch
1 cl grenadine
1 stänk Angostura Bitters

Skaka med krossad is och häll upp osilat i ett squallglas. Garnera med ett pappersparasoll.

(Recept från Don the Beachcomber's Little Hawaiian Tropical Drink Book, Phoebe Beach & Arnold Bitner, 2004.)

Port Light

Tiki är mycket rom, men inte bara rom. Vodkan slinker som bekant lätt ner i dom tunnare drinkarna och tequila ger ananasjuicen ett hett temperament. Den gamla skolans tiki kryllade däremot inte av bourbondrinkar, men dom dom fanns och vid sidan av Eastern Sour är kanske Port Light en av dom mest kända.
Port Light, tillsammans med sin bror Starboard Light, förekom i lätt varierade former på ett flertal tikibarer och serverades, på till exempel Trader Vic's, ur särskilda mariner tumblers: Röd för babord, grön för styrbord.
Receptet vi blandar efter här kommer från Kahiki - en enorm polynesisk supper club i Columbus, Ohio, som mer liknade en mindre by än en restaurang. Två gigantiska påsköstatyer vaktade vid ingången som ledde in i en artificiell regnskog - komplett med åska och blixtar.
Tikivågen ebbade ut under 60-talet, men Kahiki blev en seglivad verksamhet om än genom olika ägare. Först år 2000, tre år efter att Kahiki hamnat i det amerikanska registret över historiska platser, stängde restaurangen för gott och rivningsarbetarna fick lyfta på taket för att få ut det enorma maoihuvudet som varit den öppna spisen.

På Kahikis cocktailmeny under storhetstiden fanns, utöver drinkar med lockande namn som Malayan Mist och Smoking Eruption, Port Light som med sin enkla blandning av välbekanta tikiingredienser gör bourbon lika självklart i en tropisk drink som en Old Fashioned. Söt, syrlig, potent och fruktig som en tikidrink ska vara. Röd och fin är den också, så varför gömma den bakom någon keramisk mariner tumbler?

Port Light

6 cl bourbon
4 cl citronjuice
2 cl passionsfruktsyrup
1 cl grenadine

Mixa med 2½ dl krossad is på hög hastighet i 5 sekunder och häll upp osilat i ett dubbelt rocksglas.

(Recept från Beachbum Berry's Grog Log, Jeff Berry, 1998.)

Cobra's Fang

Det finns en mängd olika recept på Cobra's Fang på nätet och i böcker. Några är enklare än andra, men för göra det lite tuffare har jag valt ett från Phoebe Beachs kokbok Hawaiian Tropical Rum Drinks & Cuisine by Don the Beachcomber återgivet på The Webtender Wiki. Utmaningen ligger inte i att Donn Beachs änka skrev väldigt tvivelaktiga böcker, utan för användningen av fassionola - en populär drinkingrediens under mellankrigstiden som idag är mer eller mindre utdöd.
På Tiki Central finns en nio sidor lång tråd som avhandlar hur fassionola smakar eller tros ha smakat. Man är överens om att fassionola var ungefär en blandfruktsyrup av exotisk karaktär med körsbär och apelsin som utstickande smaker. Som alternativ har bland annat föreslagits koncentrerad Hawaiian Punch eller Pat O'Brien's Hurricane-mix. Men i många recept har fassionola bara ersatts med passionsfruktsyrup, vilket borde betyda att även passionfrukt var en bärande smak.
Baserat på alla antaganden, föreslagna substitut samt en hög överblivna körsbär gjorde jag en syrup kanske matchar den obskyra fruktpunchen.

Fake fassionola

1 dl vatten
1 dl socker
4 strimmor apelsinskal, ca 1x4 cm
¾ dl urkärnade körsbär
¼ dl passionsfruktkött

Värm upp vatten och socker under omrörning i en kastrull och lyft från värmen när det kokat upp. Rör omedelbart ner övriga ingredienser och låt stå under lock i 3 timmar. Sila genom en finmaskig sil och tryck lätt med en sked på fruktmassan för att få ut så mycket vätska som möjligt. Släng frukten. Förvara lagen i glasburk. Klarar ca 2 veckor i kylskåp.

Sen har vi en drink att göra också. Och det räcker inte med att vi använder låtsasfassionola - det här kan vara en låtsas-Cobra's Fang också. Allt lutar åt det. För det första har den alldeles för lite rom för att vara en riktig Beachcomber-longdrink och smakprofilen är - om än saftig - väldigt enkel. Kanske höll Donn sina recept så hemliga att till och med den äkta makan fick gissa sig till ingredienserna. Vem vet vad A dash of selected herbs betyder? Vi chansar på att hon syftar på ett par droppar Pernod. Men det är ju bara nörderier. Den här fruktiga svalkaren gjorde faktiskt succé här hemma vem som än ligger bakom den.

Cobra's Fang

1½ cl mörk jamaicansk rom
1½ cl Lemon Hart 151
1½ cl limejuice
1½ cl apelsinjuice
1½ cl falernum
2 tsk fassionola
1 barsked grenadine
1 stänk Angostura Bitters
4 droppar Pernod

Mixa på hög hastighet med 1¾ dl krossad is i 5 sekunder och häll upp osilat i ett långsmalt glas. 

(Recept från The Webtender Wiki.)

Hawaiian Sunset

Jag kan ju inte tala för någon annan, men personligen har jag inte precis badat i vodkadrinkar under den gångna sommaren och det har antagligen med det miserabla vädret att göra. Man dricker inte drinkar med vodka för karaktärens skull, utan för att dom är lätta och uppfriskande. Få saker slår en iskall Harvey Wallbanger när solen fläskar på, men med en medeltemperatur på typ 13 grader fick vodkan stå och samla damm.

Men ibland hände det. Som till exempel dagen vi testade Hawaiian Sunset som jag hittade i Sippin' Safari. Drinken härstammar från Aku-Aku Restaurant i Las Vegas på 60-talet och är en typisk vodkacocktail som handlar om sött och surt och är tjusig att titta på. Ändå är smakprofilen ovanligt naken för en vodkabaserad drink. Vi får citrus, en hint av mandel och ganska mycket styrka. Det går inte att kalla Hawaiian Sunset spännande på något vis, men till skillnad från allt för många andra vodkablandningar är den rakt på sak utan krusiduller och det måste den få lite cred för.


Hawaiian Sunset

6 cl vodka
2 cl limejuice
2 cl citronjuice
2 cl orgeat
1½ tsk grenadine

Skaka med is och sila upp i ett kylt cocktailglas.

(Recept från Sippin' Safari, Jeff Berry, 2007.)

MxMo XCVIII: Hometown Hooch // Bergman Zombie

Oh boy, it it Mixology Monday again already? Our host this time is Stuart of one of my favorite blogs out there - the Putney Farm - and the theme is Hometown Hooch. Which we don't have much of here. The last local distillery I know of was the one in the kitchen of my old neighbor. He ended up in prison. Not that far away from here, though, is a traditional swedish punsch being bottled. 

Despite the name, Facile Stockholm Punsch is not produced in the capital of Sweden, but in the countryside slightly southeast of it. So while it's not my hometown, were are at least in the same province.

Punsch is a sweetened blend of rums (in this case Jamaican) and batavia arracks of various ages and some secret spices, While "the national drink of Sweden" is normally consumed neat by your grandparents on the holidays, it also makes a great cocktail ingredient. 

For this local twist on the Zuul of tiki drinks I started out with the 1934 recipe of Don the Beachcomber's Zombie (as described in Jeff Berry's Sippin' Safari) and made some changes along the way. Since the Stockholm Punsch has a relatively low sugar content, I used it in place of a third rum, rather than as a sweetener.

Even so, it is perhaps a tad sweeter than what you'd expect from a Zombie, but still deep and rich in flavor. The punsch plays really well with the spices. And it won't send you straight to hell like the original Zombie Punch does.

Bergman Zombie

1 oz. Havana Club Añejo Reserva

1 oz. Lemon Hart 151

1 oz. Facile Stockholm Punsch

1 oz. lime juice

1 oz. Don's Mix*

½ oz. falernum

tsp. simple honey syrup

½ tsp. grenadine

dash Angostura Bitters

Blend with 6 oz. crushed ice at high speed for 5 seconds. Pour unstrained into a tall glass. Garnish with mint sprigs. 

(* Don's Mix: 1 part cinnamon syrup, 2 parts white grapefruit juice.)

Angostura Fizz

Cocktailvärlden blir alltmer skruvad. Må det vara champinjonsyrup eller foie-gras-topping - det verkar krylla av drinkar skapade för att kortsluta både smaklökarna och det sunda förnuftet. Ett enkelt och inne sätt att göra någonting helt upp-och-ner tycks vara att blanda drinkar på obscena mängder Angostura. Världens mest kända bitter är tänkt att tillsättas som smakförstärkande stänk i en drink eftersom att den är just för ohyggligt bitter för att konsumeras i större kvantiteter och det strider mot alla gängse normer att hälla upp den i ett mätglas. Ändå händer det. Och publiken jublar.

Men vansinnet är tydligen ingen ny företeelse. Jag fick nyligen hem Charles H. Bakers The Gentleman's Companion från 1939. Boken är en samling exotiska drinkrecept från tiden innan tiki och där finns en viss Angostura Fizz som författaren menar att man drack på Trinidad för att lugna oroliga magar i den tropiska värmen.

Jag tvivlar på att Angostura fungerade som medicin. Särskilt i den här formen. Jag följer instruktionerna som Baker ger och möts av något som ser ut som en milkshake (kanske det man är minst sugen på vid magsjuka?). Men smaken är len och trevlig och påminner faktiskt om körsbär. Den har en kryddig och bitter finish, men inte så man kroknar. Om jag har några problem med den här drinken är det i så fall gräddens fel. En hel matsked vispgrädde gör den väldigt krämig. Det dämpar visserligen beskan, men funkar inte jättefint mot den fizziga parten. Det kan vara klokt att halvera måttet eller byta till kaffegrädde. 

Att vad vi känner till som Angostura Aromatic Bitters förekommer oftare som drinkgrund kanske är för att den börjat spela ut sin roll som drinkens salt och peppar, med tanke på hur många nya cocktailbitters som kommit ut på marknaden, och måste hitta hippare användningsområden. Som bassprit (den klockar trots allt in på 45%) är den egentligen inte så konstig som det låter. Alla kommer inte bli stormförtjusta, men den som vanligtvis smuttar på Gammeldansk och Fernet Branca lär gå upp i brygga av en Angosturadrink. 

Angostura Fizz

3 cl Angostura Bitters

3 cl limejuice

1 msk vispgrädde

1 tsk grenadine

1 äggvita

sodavatten

Skaka alla ingredienser, utom sodavattnet, med is och häll över osilat i ett vinglas. Fyll upp med kylt sodavatten. Garnera med ananas och, för all del, ett körsbär. 

DIY: Grenadine

Att färglägga sin drink med ett stänk grenadine är den snabba vägen till en plastig cocktail eftersom att dom mest tillgängliga flaskorna är rakt igenom artificiella och rakt igenom fruktansvärda. Saturnus grenadine är den man oftast ser i snabbköpen. Den kan verka lockande röd, men innehåller inte ett uns av vad den borde göra och smakar så kemiskt att jag undrar om ens sockret är äkta. 

Försvenskat skulle grenadine kunna kallas granatäppelsirap. Dom billiga varianterna har ingenting med granatäpplen att göra och dom dyrare som kanske håller måttet är svåra att hitta. Om du inte vill spela rysk roulette gör du din egen grenadine och då behövs två saker: granatäppeljuice och socker. That's it! Allt annat man slänger med i mixen sätter personlig prägel på din grenadine men kan uteslutas utan problem. 

Det finns olika vägar till granatäppeljuice. Du kan pressa färska granatäpplen om du känner dig rik och dessutom kan avvara en t-shirt till detta, för du lär inte kunna tvätta bort fläckarna efteråt. Eller så köper man färdig juice av 100% granatäpple. Jag har sett inte-från-koncentrat-granatäppeljuice på ICA vid ett par tillfällen och då verkar det kommit in som överskottspartier. Det kan också finnas i lite mer exotiska livsmedelsbutiker. Sista alternativet är juice från koncentrat, som vi använder här idag, och det kommer ändå smaka hundra gånger bättre än den skämtgrenadine som står bredvid Strawberry Daiquiri-mixen. 

Hemlagad grenadine får inte den konstgjort klarröda färg som oäktingarna har just för att den inte är konstgjord. Man kan förstärka färgen något genom att slänga med några färska granatäppelkärnor eller torkade hibiskusblommor i uppkoket (glöm då inte att sila av ordentligt). Jag väljer hibiskus och spetsar även med ett par droppar apelsinblomsvatten eftersom att min grenadine främst kommer användas i tikidrinkar men, som sagt, det är moment man kan hoppa över. Här har du ett bra basrecept. 

Grenadine

4 dl äkta granatäppeljuice (så färsk som möjligt)

3 dl strösocker

Sjud 3 dl granatäppeljuice i en kastrull och ta bort från värmen när det reducerats till hälften. Tillsätt sockret och rör om tills det löst sig och avsluta med att hälla i den sista decilitern granatäppeljuice. Häll upp i en ren glasflaska och låt svalna. Förvara i kylskåp. 

Julpeppet!

  Lagom till första snön blir det påtagligt att julen börjat snurra. Pyntet och piffet befinner sig visserligen fortfarande i ett smärre kaos där det enda som verkar självklart är att man har julgardinerna i fönstret. Resten ligger i en hög eller flyttar runt i lägenheten och försöker hitta sin perfekta uppställning. Trots oordningen börjar stämningen kännas rätt och vad Sörmlands sämsta handstil vill förmedla är att jag har en säsongsbetonad spellista på Spotify för den som är sugen på att fira lite indiejul.

  I cirka ett decennium hyste jag ett starkt ogillande mot julen och såg det bara som en långdragen period av masspsykos och tvångstankar som skulle kulminera i något slags övermys som sällan blev särskilt mysigt. Jag vet inte riktigt vad som hände sen, men julen blev okej igen. Och för varje år har den blivit så pass mycket bättre att jag 2013 faktiskt längtat till juletid. Jag kanske blev vuxen och trygg nog att göra julen till min egen istället för att bry mig om hur andra tycker att den ska firas. Eller så blev det helt enkelt tråkigt att vara cynisk.

  Det är just den fria tolkningen av julen som gör att jag vill servera två helgdrinkar som smakmässigt inte har ett skvatt med julen att göra. X-mas Jones är uppkallad efter en bondbrud och skapades på en bar i New York till premiären av Casino Royale . Det andra receptet hittade i en tråd om juldrinkar på Tiki Central. Den hade inget namn utan presenterades bara med This is our family tradition... så då jag tyckte att den kort och gott kunde få fortsätta heta Family Tradition. 

  Så skål för julen! Och skål för fria fräscha traditioner! 

X-mas Jones

4 jordgubbar

5 cl vodka

10 cl ananasjuice

1 tsk florsocker

7-Up

Mixa alla ingredienser utom 7-Up och häll upp över isbitar i ett collinsglas. Toppa med 7-Up och garnera med mynta.

(Recept från The FNDC.)

Family Tradition

4 cl kanadensisk whisky

5 cl grapefruktjuice

1 cl grenadine

Skaka samtliga ingredienser med is och sila upp i ett kylt cocktailglas.

(Recept från Tiki Central.)

El Presidente

  Ibland orkar man bara inte. Det är visserligen ett helnöje att pressa frukter till förbannelse, jaga runt efter obskyra livsmedel och koka häxbrygder till mäktiga tikidrinkar flera dagar i förväg, men jag jobbade ju faktiskt EN HEL DAG den här veckan och när fredagen kom hade jag inte förberett något alls.

  El Presidente är en kubansk pärla som är perfekt när man vill ha allt och man vill ha det snabbt. Den är söt, sur, stark, färggrann, elegant och opretentiös. Det tyngsta momentet är att dela en lime och pressa den. Måtten är så enkla att man kan blanda med vilken äggkopp som helst och ändå få till balanserna. Presidenten utgör en del av arvet från förbudstiden i USA, när amerikaner seglade från Florida till Kuba för att släcka törsten, men har sedan dess hamnat i skuggan av daiquirin och mojiton. Receptet har självklart modifierats med åren. Ett skvätt lime har tillkommit och orange Curaçao har bytts ut mot mer lättåtkomlig triple sec. Helhetsbilden av rom, sötma och citrus är dock densamma som på 20-talet. Så nästa gång du vill göra en hastig resa till Havanna efter en lång arbetsvecka, men inte ens mäktar med att muddla mynta till en mojito, ge El Presidente en chans istället!

El Presidente

4 cl ljus rom

1 cl limejuice

1 cl torr vermouth

1 cl triple sec

1 cl grenadine

Rör samtliga ingredienser med is tills allt är väl kylt och sila upp i ett cocktailglas.